Jerusalem

Ingmar nickade jakande. Han pekade på tjugu stycken små mattor av lammski

–Där såg jag honom i går med sina lärjungar, sade han.

Gertrud såg en smula missbelåten ut, men snart smålog hon på nytt.

–Tänk, att det alltid ska vara så, sade hon. att man väntar honom i ära och härlighet! Men han vill inte veta av något sådant, utan han kommer i ringhet och fattigdom. Men du förstar väl, att jag inte är lik judarna, som inte ville erkä

Om en stund kommo några män in från gatan. De vandrade långsamt fram till mitten av gårdsplanen och satte sig på de små fårski

–Ser du, där är Nikodemus, som kom till Jesus om natten, sade hon om en gammal förnäm man, och han med det stora skägget är Petrus, och där borta sitter Josef av Arimatia. Nej, aldrig har jag så väl förstått hur det gick till, när Jesu lärjungar samlade sig omkring honom! Han där borta, som håller ögonen sänkta, är Joha

Medan Gertrud ä

Gertrud hade inte märkt varifrån han kom. Hon nästan skrek till, då hon plötsligen fick syn på honom.

–Ja, ja, det är han! utropade hon och knäppte händerna.

Hon stirrade en stund på honom, som stod där stilla med ögonen sänkta som i bön. Och ju längre hon såg, dess mer stärktes he

–Kan du inte se, Ingmar, att han inte är en mä

–I går, när jag först fick se honom, trodde jag också, att han var mer än mä

–Jag kä

– Det är väl det, att vi är vana att tänka oss, att frälsaren såg ut på det här sättet, sade Ingmar.

Ma

–Du, Gertrud, har varit i Jerusalem längre än jag, sade Ingmar, du vet bäst själv vad detta är.

–Jag har hört talas om sådana, som kallas dansande dervischer, sade Gertrud, det här är visst deras gudstjänst.

Hon satt tyst och tänkte, så sade hon:

–Detta är bara början, det är kanske bruket här i landet. Det är väl, som när vi där hemma börjar gudstjänsten med en psalm. Då detta är över, kommer han nog att utlägga sin lära. Ack, vad jag ska bli glad, när jag får höra hans röst !

Mä

De fortsatte oavbrutet under flera minuters tid, ända tills deras ledare gjorde en liten rörelse med handen. Då hejdade de sig ögonblickligen.

Gertrud hade suttit med sänkta ögon för att inte behöva se hur de pinade sig. Då det blev stilla, såg hon upp och sade till Ingmar:

–Nu börjar han nog tala. Den, som vore så lycklig och kunde förstå hans predikan! Men jag ska vara nöjd, om jag endast får höra hans röst.

Det var stilla för ett ögonblick, men snart gjorde ledaren ett tecken, och hans anhängare började på nytt ropa; Allah, Allah! De

Det blev uppehåll om en stund, så började de häftiga rörelserna på nytt, så blev det åter uppehåll.

–De har nog övat sig länge, de här karlarna, sade Ingmar, i

Gertrud såg upp till Ingmar med ett hjälplöst och litet ängsligt utseende. He

–Tror du inte, att han någon gång slutar med detta? frågade hon. Så kastade hon en blick på den mäktiga gestalten, som stod bjudande och befallande mitt bland de sina, och hon livades åter av hopp.

–Snart ska nog de sjuka och olyckliga komma hit för att söka honom, sade hon i

Men dervischen fortsatte, som han hade börjat. Han gjorde ett tecken, att alla skulle stiga upp, och nu blev det ä

Äntligen, då de hade suttit där i väl ett par timmar, grep Gertrud i sin stora ängslan om Ingmars arm.

– Har han då intet a

Ty hon började nu förstå, att ma

Gertrud satt och kämpade med gråt och förtvivlan. Alla förhoppningar och drömmar smulades sönder inom he

–Har han inget, inget a

Liksom till svar gav dervischen ett tecken till några tjänare, som inte hade tagit del i övningarna. Dessa grepo ett par instrument, som hängde på en pelare, ett par trummor och tamburiner. På samma gång som musiken ljöd, blevo ropen högre och gällare, och mä

Gertrud reste sig. All glädje och hänförelse hade dött. Den sista förhoppningen var död. Det fa