Jerusalem

Men nu, då Gertrud mötte Ingmar utanför kolonien, tänkte hon inte på något a

–Jag har sett Kristus!

Ett så hänfört utrop hade knappast ljudit över de kala markerna och kullarna utanför Jerusalem sedan de dagar, då de fromma kvi

Ingmar sta

–Jaså, sade han till Gertrud, har du sett Kristus?

Gertrud blev otålig, alldeles som i forna dagar, då Ingmar inte hade ku

Ingmar sade inte ett ord, som förrådde, att han inte trodde he

I alla $all såg det ut, som om Ingmar hade blivit glad, därför att hon hade tilltalat honom. Han gjorde sig mycken möda med att fråga ut Gertrud om tiden och stället, där hon hade mött ma

Men när de hade kommit inom kolonien, skyndade Gertrud bort från Ingmar. Hon kände stor nedslagenhet och en otrolig trötthet. "Jag förstår, att det inte är meningen, att jag ska berätta detta för andra mä

Hon beslöt att inte vidare tala om det för någon. Hon skulle också be Ingmar tiga.

–Det är ju en sa

Ett par dagar efteråt blev Gertrud mycket förvånad. Ingmar kom fram till he

–Alltsedan du har talat om, att han fa

–Käre, då trodde du ändå på mig! sade Gertrud och blev glad. All trosvissheten lågade på nytt upp inom he

–Jag är ju inte en av dem, som har så lätt för att tro, sade Ingmar.

–Har du någonsin sett ett sådant ansikte? frågade Gertrud.

–Nej, svarade Ingmar, aldrig har jag sett ett sådant ansikte.

–Är det inte så, att du ser det för dig, vart du går?

–Jo, det är sant, att det gör jag.

–Tror du inte nu, att han är Kristus?

Ingmar undvek att ge ett svar på detta.

–Det blir hans sak att visa oss vem han är.

–Den som bara kunde få se honom än en gång! sade Gertrud.

Ingmar stod och såg tveksam ut.

–Jag vet nog var han håller till nu i kväll, sade han sävligt.

Gertrud blev genast eld och lågor.

–Nej, men vad säger du, vet du var han håller till9 Då kan du följa mig dit, så att jag får återse honom.

–Men det år svarta natten, sade Ingmar. Det är väl inte rådligt att gå in i Jerusalem så här sent.

–Å, inte är det farligt, sade Gertrud, jag har gått till sjuka senare än så.

Gertrud hade mycken möda att övertala Ingmar.

–Vill du inte gå med mig, därför att du tror, att jag är tokig? sade hon. och he

–Det var dumt av mig, att jag sa honom, sade Ingmar, men nu tror jag i att gå med dig.

Gertrud blev så glad, att hon fick tårar i ögonen.

–Men vi får försöka att komma ut från kolonien, utan att man märker oss, sade hon. Jag vill inte tala om det för någon här, förrän jag har sett honom än en gång.

Hon lyckades fi

–Är du säker om att jag får se honom igen i de

Gertrud talade oupphörligt. Nu var det, som om ingenting söndrande hade fu

– Det har inte varit roligt för mig, att alla har sett så besy

Nog skulle jag hellre ha velat, att han hade kommit med stor makt och härlighet ur morgonens sky, sade hon. men vad bryr jag mig om detta, endast han är kommen! Vad gör det, att han kommer i mörka vinternatten? Det blir nog dag och klar morgon, bara han visar sig.

Och tänk, att du, Ingmar, skulle komma hit, just då han börjar träda fram och verka! Du är lycklig, du har inte behövt vänta. Du kommer mitt i den goda tiden.

Gertrud sta

–Du har allt blivit gammal på det här året, Ingmar, sade hon. Jag förstår, att du har gått och pinat dig med samvetskval för min skull. Men du ska alldeles glömma bort, att du har gjort illa mot mig. Det var Guds vilja, att det skulle gå så. Det var Guds stora nåd mot dig och mig. Han ville föra oss hit till Palestina just i den rätta, stora tiden.

Far och mor ska också bli nöjda nu, då de kommer att förstå Guds mening, fortfor Gertrud. Ja, de har aldrig skrivit något hårt till mig, därför att jag rymde, de förstod nog, att jag inte kunde härda ut där hemma, men jag vet! att de har varit mycket bittra mot dig. Men nu ska de bli försonade med båda barnen, som växte opp i deras stuga. Vet du, jag tror nästan, att de har sörjt mer över dig än över mig.

Ingmar vandrade tyst framåt genom ovädret. Han svarade lika litet på detta som på allt a

Ingmar förde Gertrud in i den muhammedanska stadsdelen, och de vandrade framåt många mörka och slingrande gator. Äntligen sta

Några tjänare sysslade i ett hörn, och ett par gamla män sutto uppkrupna på en stenbänk vid ena väggen, men ingen fäste någon som helst uppmärksamhet vid Ingmar och Gertrud. De satte sig på en a

Hela stället tycktes en gång ha varit rikt och ansenligt, fastän det nu var förfallet. Pelarna sågo ut, som om de hade blivit ditförda från en kyrka. De hade visst en gång haft vackra utsirningar upptill, men nu voro alla dessa sönderbrutna och vanställda. Rappningen på murarna var illa åtgången, och ur gluggar och hål framstucko smutsiga trasor. Vid ena väggen stodo uppstaplade en mängd gamla lårar och hönsburar.

Gertrud viskade till Ingmar och frågade:

–Är du säker på att det är här, som jag får se honom?