Jerusalem

Han satt en stund och funderade. Så smålog han litet åt Sig själv.

–Det tycks, som om jag borde ha lättare för att göra det, som är rätt, jag, än andra, därför att jag är son till Stor Ingmar. Men det är ingen hjälp. Jag är en lika stor stackare i alla fall.

Det brevet, som Ingmar nu ämnade skriva, hade han tänkt på varje dag, alltsedan han for hemifrån. Under hela resan hade det förefallit Ingmar, som om han aldrig hade fått tala ut med hustrun, och att han ändå borde försöka att riktigt låta he

Ingmar skrev till Barbro och talade om för he

som hade rört sig i hans själ, alltsedan de hade blivit gifta, påminde he

Hon borde ju förstå, att det var omöjligt för honom att återgå till det, som var dött och borta. Att nu närma sig Gertrud med falsk kärlek, det var ju att bedra he

Då Ingmar skrev ner dessa ord, tänkte han på vad hustrun hade sagt, då hon talade vid honom om skilsmässan. "Du ska göra det för min skull, så att jag får tillbaka min si

Han tyckte, att han på nytt satt där i skogsbacken och hörde Barbro tala. "Du ska vara glad, att du får göra det gott igen, som du ställde galet." Han hörde detta och allt a

Hans hjärta svällde av kärlek och stor beundran för he

Plötsligen syntes det honom, att han minst av allt ville, att det där brevet skulle komma under he

Hon hade inte tvekat, hon. en sekund, sedan hon hade tyckt sig ku

Ingmar samlade ihop de skrivna sidorna och stoppade dem på sig.

– Det kan visst vara onödigt att skriva färdigt det här brevet, sade han.

Han skruvade ner lampan och gick ut ur snickarverkstaden. Alltjämt såg han betryckt och olycklig ut, men fast besluten var han nu att följa hustruns vilja.

Han kom ut och såg tätt bredvid sig en liten bakport, som stod öppen. Det var redan strålande morgon. Han ställde sig i porten och sög in den friska luften. "Det är visst ingen tid att lägga sig", tänkte han.

Solstrålarna kommo silande och smygande utför kullarna. Dessa blevo som överdragna med ett brunrött skimmer, för resten ändrade allt, som han kunde se, färg i var minut.

Utför de sluttningar, som lågo nedom Oljoberget, såg Ingmar Gertrud komma gående. Solstrålarna följde he

Och bakom Gertrud såg Ingmar en lång karl komma gående. Han följde he

Ingmar kände snart igen vem karlen var. och i samma ögonblick sänkte han blickarna mot marken och funderade.

Så tyckte han sig förstå en del, som han hade lagt märke till under gårdagen, och en stor glädje steg upp till han hjärta.

–Nu börjar jag tro, att Gud vill hjälpa mig, sade han.

Dervischen

En afton strax före mörkningen gick Gertrud i

Gertrud gick och följde ma

Gertrud blev nästan andlös av glad häpnad. Hon blev stående orörlig och lade handen över hjärtat. – Det är ju Kristus! sade hon. Det är ju Jesus Kristus, om jag mötte vid skogsbäcken!

Ma

–Måtte jag bara ku

Hon försökte att brä

–Han hade litet gråsprängt skägg, upprepade hon för sig själv, det var rätt kort och kluvet i två spetsar. Han hade ett långlagt ansikte, näsan var lång och pa

Under hela hemvägen var Gertrud i den mäktigaste hänförelse. Så uppfylld av lycka hade hon inte varit sedan den dagen, då hon mötte Kristus på skogsvägen. Hon gick framåt med knäppta händer och upplyfta ögon och såg ut, som om hon inte mer vandrade på jorden, utan på skyar och blå luft.

Att möta Kristus här i Jerusalem, det var ä

Ja, det var så stort, detta, att Kristus var kommen, att hon inte på en gång kunde tänka igenom allt, vad det betydde, men frid och fröjd och salighet, det var det första, som den vissheten medförde.

När Gertrud kom ut ur staden och närmade sig kolonien, mötte hon Ingmar Ingmarsson. Han gick alltjämt i de fina svarta kläderna, som passade så illa till hans valkiga händer och grova drag, och såg tung och håglös ut.

Genast från första ögonblicket, då Gertrud återsåg Ingmar i Jerusalem, hade hon förvånat sig över att hon en gång hade varit så fästad vid honom. Ävenså hade det förefallit he

Gertrud hade inte heller känt någon ovilja mot Ingmar och hon skulle gärna ha visat sig vänlig mot honom. Men så hade någon sagt he