Jerusalem

–Jag undrar inte på att du skäms, sade systern.

–Jag skämdes mer den dagen, då det var auktion på Ingmarsgården.

–Vad tror du folk ska säga om detta, att du far och friar till en ny, i

–Det var ingen tid att dröja, sade Ingmar saktmodigt,

jag fick lov att fara hit och ta hand om Gertrud. Det kom brev till oss där hemma om att hon höll på att bli tokig.

–Inte behövde du göra dig besvär med detta, sade Karin häftigt, här fi

Det blev tyst en stund, så steg Ingmar upp.

–Jag hade väntat mig en a

–Du vill väl göra ont värre, då du överger din lagvigda hustru, sade Karin häftigt. Hon sökte hålla sin vrede vid liv med onda ord. Hon hade börjat frukta, att Ingmar skulle förmå he

Ingmar svarade inte på talet om hustrun, han sade endast:

–Jag tänkte, att du skulle tycka om, att jag försökte gå Guds vägar.

–Vill du, att jag ska tycka, att du går Guds vägar, när du överger hem och hustru för att löpa efter din käresta?

Ingmar gick sakta mot dörren. Han såg trött och plågad ut, men förrådde ingen häftighet. Han var inte mycket lik en, som drives av en stor och obändig kärlek.

–Om nu Halvor levde, vet jag, att han skulle råda dig att fara hem och försona dig med din hustru, sade Karin.

–Jag har allt slutat opp att handla efter mä

Karin reste sig nu också upp. Hon blev förbittrad på nytt därför att Ingmar antydde, att han handlade efter Guds bud.

– Jag tror inte Gertrud tänker på dig numera på samma sätt som förr, for hon ut.

– Jag vet nog, att ingen här i kolonien tänker på giftermål, sade Ingmar, men jag ville i alla fall försöka.

– Ja, avbröt Karin, inte behöver du bry dig om vad vi, som hör till samfundet, har lovat varandra, men jag tänker att du fäster mer vikt vid om jag säger dig, att det nog är så, att Gertrud nu har vänt sin håg till en a

Ingmar stod alldeles nere vid dörren. När han hörde detta blev han stående och famlade framför sig, som om han inte kunde se låset. Han vände inte ansiktet mot Karin. Det dröjde inte en sekund, förrän Karin tog sina ord tillbaka.

–Gud bevare mig för att säga, att en av oss skulle älska någon med en köttslig kärlek, sade hon. men jag tror, att Gertrud nu älskar den ringaste av bröderna här i kolonien mer än dig, som står utanför.

Ingmar drog en djup suck. I en fart fick han upp dörren och gick sin väg

Karin Ingmarsdotter satt en stund i tungt grubbel, så reste hon sig, slätade håret, knöt om huvudduken och gick för att tala med mrs Gordon.

Karin sade he

Hon svarade Karin, att hon ogärna ville driva någon ur kolonien, allra minst den, som hade kommit så långt bortifrån och hade så många kära släktingar bland kolonisterna. Om nu Gud hade sänt Gertrud en prövning, sade hon. så borde de väl vakta sig för att inte låta he

Karin blev förvånad över svaret. I sin iver gick hon närmare mrs Gordon och kom så långt fram, att hon kunde se vem det var. som de

–Nå ja, sade hon. ni kan likaså gärna låta honom sta

*

På kvällen de

Flera av bönderna kommo fram till Ingmar och frågade honom om han inte tyckte, att de hade det bra.

–Jo, sade Ingmar, han kunde inte säga a

–Du trodde väl, att vi bodde i jordkulor, sade Ljung Björn.

–A nej, nog visste jag, att det inte var så illa, svarade Ingmar.

–Vi har hört sägas, att de skulle ha spritt ut sådant där hemma.

De

–Hon är kry och rask, sade Ingmar, och aldrig råkar hon en mä

Ingmar lade märke till att det var två, som hela kvällen undveko att komma i hans närhet, och dessa två voro Gabriel och Gertrud. Han undrade mest på att Gabriel inte kom och frågade honom efter sin far. Vad Gertrud angick, kunde han nog förstå varför hon höll sig undan. Han såg inte heller, att de talade med varandra, men han tyckte sig märka, att Gabriel följde Gertrud med ögonen, vart hon gick. Ingmar förvånade sig med detsamma över hur präktig Gabriel såg ut. Han hade alltid varit en vacker gosse, men nu hade han både vuxit och lagt ut, så att han hade blivit en ståtlig karl. Dessutom hade det kommit ett liv och en vakenhet över hans anletsdrag, som alls inte fu

"Om nu Gabriel komme hem, så tror jag, att han skulle bli hållen för en mycket förnämligare man än jag", tänkte Ingmar.

Nästan i samma ögonblick, som Ingmar hade kommit på dessa tankar, gick han litet hastigt fram till Ljung Björn och frågade om de

Ljung Björn skaffade honom det han önskade, och for att Ingmar skulle få vara I fred, förde han honom ner i snickarverkstaden. Där tände han en lampa och satte fram en stol invid hyvelbänken.

– Här kan du sitta och skriva i god ro hela natten, sade han, då han gick.

Så snart Ingmar var ensam, sträckte han ut armarna, som man gör, då man erfar en stor längtan, och ett stönande steg upp genom hans strupe.

–Å, jag tror inte, att jag står ut, sade han. Jag står rakt inte ut med det, som jag har åtagit mig.

–Inte kan jag tänka på någon a