Jerusalem

I Dalarne

Inledning

Ingmarssönerna

i.

Det var en ung karl, som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att det kunde inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt a

Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och fetma, och han, som plöjde, tänkte för sig själv: "Hur kan det komma sig, att jag stundom gör mig så svåra bekymmer och tycker, att det är tungt att leva? Kan det behövas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett Guds barn i himmelen?"

Det var en lång, ganska bred dal, som var rutad av en massa gula och gulgröna sädesfält och dessutom av slagna klövervallar, av blommande potatisland och av små, blåblommiga linåkrar, som översvävades av en ofantlig mängd vita fjärilar. Och liksom för att göra allt fullkomligt reste sig mitt på dalbottnen en mäktig gammal bondgård med många grå uthus och ett stort, rödmålat boningshus. Den hade två höga, förvuxna päronträd stående vid gaveln, ett par ungbjörkar vid porten, stora vedstaplar på den gröna gårdsplanen och några väldiga halmstackar bakom lagårdslängan. Det var likaså vackert att se den resa sig mittibland de jämna åkrarna, som det är att se ett stort fartyg höja sig med master och segel över den breda havsytan.

"Och en sådan gård, som du har!" tänkte han, som plöjde. "Där fi

– Ja, det är nu inte heller fattigdom jag är rädd för, sade han som svar på sin egen tanke. Jag skulle vara nöjd, om jag bara vore lika bra karl som min far och farfar.

Det var dumt, att jag kom in på de här tankarna, fortfor han, för jag var så glad nyss. Men tänk nu bara på den här enda saken! I fars tid rättade sig alla gra

Jag tror, att jag har styrt gården så väl som någon, som har hetat Ingmar Ingmarsson, sade han, Jag har fått mer för mitt hö, jag, än far, och jag nöjer mig inte med de små gräsgångna dikena, som löpte genom åkern på hans tid. Och en sa

Det kä

I alla fall är det märkvärdigt vad bekymmer kan kä

Aldrig går det så lätt att tänka, som då man går så där och följer efter plogen fåra upp och fåra ner. Ensam är man, och ingenting är det, som förströr, a

Han tänkte, att om hans far hade levat nu, skulle han ha frågat honom om detta, såsom han brukat fråga honom till råds i alla svåra saker. Han blev otålig över att inte fadern var till hands, så att han kunde få spörja honom.

– Visste jag bara vägen, sade han och började le och glädjas åt tanken, så skulle jag nog gå till honom. Jag undrar vad Stor Ingmar skulle säga, om jag en vacker dag komme vandrande till honom. Jag tänker han sitter på en stor gård med många åkrar och ängar och stora hus och stor, brun boskap, ingen svart och ingen brokig, såsom han ville ha det här nere. När jag så kommer in i storstugan.

Plöjaren sta

– När jag så kommer in i storstugan, fortfor han, sitter där fullt av bondkarlar kring väggarna, som alla har grårött hår och vita ögonbryn och stor underläpp och är så lika far, som ett bär är likt ett a

Så ser far sig om och tänker på om han ska gå in i lillkammaren, men eftersom det bara är jag, så går han ut i köket. Där sätter far sig på spishällen och jag på huggkubben. "Det är en bra gård, som ni har här, far", säger jag. – "Den är bra nog", säger far. "Hur står det till hemma på Ingmarsgården?" – "Där går det bra", säger jag, "förra året fick vi tolv riksdaler för ett skeppund hö." – "Är det möjligt?" säger far. "Du är väl inte kommen hit för att göra narr av mig, Lill Ingmar."

"Men med mig går det dåligt", säger jag. "Ständigt får jag höra, att ni, far, var vis som Vår Herre själv, men mig frågar ingen efter." – "Har du inte kommit in i kommunalnämnden?" frågar nu gubben. – "Varken i skolrådet eller i kyrkorådet eller i nämnden." – "Vad har du då gjort för ont, Lill Ingmar?" – "Å, de säger, att den, som ska ställa för andra, han ska först visa, att han kan ställa bra för sig själv."

Så tänker jag, att gubben slår ner ögonen och sitter tyst och funderar. "Du ska laga, att du blir gift, Ingmar, och får en bra hustru", säger han nog om en stund. – "Men det är just det jag inte kan bli, far", svarar jag. "Det fi

"Jo, se ni, far, för fyra år sen, samma år jag kom till gården, friade jag till Brita i Bergskog." – "Låt mig se", säger far, "bor det någon av vår släkt i Bergskog?" Han har liksom förlorat mi

Nu sitter både far och jag tysta en stund, men så börjar far: "Det var väl en, som såg bra ut?" – "Ja", säger jag, "hon har mörkt hår och klara ögon och rosor på kinderna. Men hon var duglig också, så mor var nöjd med att jag skulle ta he