Jerusalem

Ingmars brev

Dagen efter Ingmars ankomst till Jerusalem satt Karin Ingmarsdotter som vanligt ensam på sitt rum. Hela förra kvällen hade hon i glädjen över att återse Ingmar sta

Så gick dörren upp, och Ingmar kom in. Karin märkte honom inte, förrän han stod alldeles bredvid he

Ingmar tog plats på en stol och satt där tyst utan att se på Karin. Det for nu för he

Ingmar rörde läpparna ett par gånger som för att börja ett samtal, men inte ett ljud kom fram. Karin satt under tiden och betraktade honom. "Det är rent förfärligt vad han har åldrats", tänkte hon. "Far hade knappast djupare rynkor i pa

Karin började undra vad det kunde vara, som hade hänt Ingmar. Hon hade ett dunkelt mi

Karin sökte nu på sitt försiktiga vis förmå Ingmar att tala om hur han hade haft det och varför han hade rest till Jerusalem.

–Det var bra, att du kommer in till mig, så att jag kan få litet reda på hur det står till i hemtrakten, sade hon.

–Ja, svarade Ingmar, jag tänker, att det kan vara en hel mängd saker, som du vill veta besked om.

–Det har alltid varit så med folket där hemma, sade Karin och talade långsamt, likt en, som försöker att sätta sig in i en sak, som har varit länge borta ur tankarna att de har velat ha någon att rätta sig efter. Än var det far och än var det Halvor, och en lång tid var det skolmästarn. Jag undrar vem det kan vara nuförtiden?

Karin hade inte väl ställt de

–Kanske att det är kyrkoherden, som nu har blivit de styrande? gissade Karin.

Ingmar satt styv och rak och svarade alltjämt ingenting

–Jag har tänkt för mig själv, att det väl nu är Ljung Björns bror, Per, som är den ypperste ma

–Jag vet ju, började hon på nytt, att det har varit vanligt, att folk rättar sig efter husbonden på Ingmarsgården, men ingen kan begära, att de ska låta styra sig av en, som är så ung som du. Hon höll upp, och Ingmar gav nu äntligen ett svar.

–Du vet nog, att jag är för ung för att bli invald i råd eller nämnder.

–Man kan nog styra folk utan att ha så många ämbeten, sade Karin.

–Ja, svarade Ingmar, det kan man.

När Ingmar yttrade detta, genomfors Karin av en glädjekänsla. "Ack, inte frågar jag numera efter allt detta!" tänkte hon. men hon kunde i alla fall inte låta bli att vara glad åt att ättens gamla makt och anseende hade övergått till Ingmar. Hon rätade upp sig och började tala i myndigare ton än hittills.

–Jag kunde nog tro, att mä

Ingmar gav Karin en lång blick. Han förstod vad som låg under he

–Gud har inte straffat mig på det sättet, sade han.

"Om det inte är detta, så är det något a

–Jag undrar om det fi

–Det är kanske en eller två, fler är det inte.

–Jag tänkte alltid, att ä

–Nej, sade Ingmar, ingen mer har blivit kallad, såvitt jag vet.

–I går, när jag fick se dig, tänkte jag, att du hade fått erfara Guds nåd, sade Karin.

–Nej, jag har inte kommit hit av den orsaken, jag.

Karin höll i

–Nu är det väl ingen där hemma, som tänker på oss, som är resta?

På detta svara de Ingmar åter med en viss förlägenhet .

–Det är ju inte så mycken sorg numera, som det var i början.

–Jaså, det var sorg, sade Karin, jag tänkte, att det bara skulle vara en lättnad att bli av med oss.

–Å jo, nog var det sorg och saknad efter er, svarade Ingmar ivrigare, det drog allt om en lång tid, i

–Då har nog Börs Berit varit den, som har sörjt mest av alla ?

–Å nej, sade Ingmar med kärv röst, det var en a

Karin menade nu, att hon visste varför Ingmar hade åldrats, och bytte raskt om samtalsämne.

–Är det din hustru, som sköter gården, medan du är borta? frågade hon.

–Ja, svarade Ingmar.

–Hon är en god husmor? fortfor Karin.

–Ja, svarade Ingmar än en gång.

Karin strök med handen neråt förklädet, i

–Har ni några barn? frågade hon till sist.

–Nej, sade Ingmar, vi har inget barn.

Karin satt nu rådlös, hon strök och strök med handen neråt förklädet. Det bar he

–Barbro och jag ska skiljas, sade han med hård röst.

Karin for upp. På en gång var hon alldeles sådan, som om hon hade suttit som husmor på Ingmarsgården. Hon mindes intet a

–Gud bevare dig för vad du säger, utbrast hon. aldrig har någon i vår släkt låtit skilja sig!

–Det är redan avgjort, sade Ingmar, vi blev skilda för ett år till säng och säte på hösttinget. När det året är förbi, ska vi lägga in om riktig skilsmässa.

–Vad har du då emot he

–Inte har jag något emot he

–Om du hade varit sådan mot he

Karin grep hårt om armstöden på länstolen. Hon var mycket upprörd. Det märktes mest därpå, att hon nu började tala om Halvor.

– Det är väl, att far och Halvor är döda, så att de slipper vara med om detta, sade hon.

–Ja, det är gott för alla, som är döda, sade Ingmar.

–Och nu är du här för Gertruds skull! utbrast Karin.

Ingmar svarade inte, han endast böjde på huvudet.