Jerusalem

–Det är allt synd om detta landet, sade Ingmar, när de stodo på gatan. Tänk sådana lärare, som här fa

Gertrud svarade ingenting, hon gick fort hemåt. När de stodo utanför kolonien, höjde hon lyktan.

–Såg du honom på detta sättet i går? frågade hon och såg in i Ingmars ansikte med ögon, som voro glödande av vrede.

–Ja, sade Ingmar utan tvekan.

– Gjorde det dig sa ont, att jag var lycklig, att du måste visa honom för mig? sade Gertrud. Detta ska jag aldrig förlåta dig, tillade hon om en stund.

–Det förstår jag nog, sade Ingmar, men man får i alla fall lov att göra det, som är rätt.

De smögo in genom bakporten. Gertrud lämnade Ingmar med ett förbittrat skratt.

–Du kan sova lugnt nu, du, sade hon. Du har gjort det bra. Jag tror inte mer, att den där karlen är Kristus. Jag är inte tokig mer, du har gjort det bra.

Ingmar gick tyst fram till trappan, som ledde upp till mä

–Kom ihåg bara, att jag aldrig förlåter dig detta! upprepade hon.

Därpå gick hon in till sitt, lade sig och grät sig till sömns. Hon vaknade tidigt nästa morgon, men blev liggande kvar i bädden. Hon låg och förvånade sig. Vad är detta, varför stiger jag inte opp? Hur kommer det sig, att jag inte längtar till Oljoberget?

Och hon lade händerna över ögonen och grät på nytt.

–Jag väntar honom inte mer. Jag har inget hopp mer. Det gjorde för ont i går, när jag såg, att jag hade bedragit mig. Jag vågar inte vänta honom. Jag tror inte, att han kommer.

På kvällen, när kolonisterna som vanligt voro samlade i den stora salen, såg Ingmar, att Gertrud satte sig bredvid Gabriel och talade länge och ivrigt med honom.

Om en stund reste sig Gabriel och gick fram till Ingmar.

–Gertrud talar om för mig vad du försökte göra för he

–Jaså, sade Ingmar. Han visste inte vart den andre ville komma.

–Du ska inte tro, att jag inte begriper, att du vill frälsa he

–Det är väl inte så farligt, sade Ingmar.

–Jo, sade Gabriel, den, som har gått och burit på den här bedrövelsen nu i snart ett år, han vet, att det är farligt.

Han vände sig för att gå. Då räckte Ingmar plötsligt fram sin hand.

–Vi har alltid varit goda vä

Gabriel bleknade litet, men han lade sin hand i Ingmars och tryckte den stadigt.

Blommor från palestina

Det är i slutet av februari, vinterregnen ha fallit, våren är kommen. Den är dock inte ä

Vart man ser. växer det blommor. Stora, blodröda anemoner betäcka alla steniga sluttningar. På alla klippavsatser blommar violett cyklamen, över alla fält växa låga ängsnejlikor och bellis, varje fuktigt snår är fullt av krokus och pulsatilla.

Och liksom man i andra länder insamlar frukter och bär, sa går man i Palestina ut på blomsterskörd. Från alla kloster, från alla missionsanstalter drar man ut för att insamla blommor. Fattiga judiska församlingsmedlemmar, resande turister och syriska arbetare mötas nere i de vilda klippdalarna med blomkorgar i händerna. Och om kvällarna återvända alla dessa skördemän lastade med sippor och pärlhyacinter, med violer och tulpaner, med narcisser och orkideér.

I

Men så snart de små ängsnejlikorna och hyacinterna äro väl tillplattade och torkade, bli de hopsatta i små buketter och stora buketter, i fula och vackra sammansättningar och uppklistrade på kort eller i små album med pärmar av olivträ, på vilka står inristat: Blommor från Palestina.

Och snart vandra alla dessa blommor från Sion, blommor från Hebron, blommor från Oljoberget, blommor från Jeriko ut i världen.

De säljas i butikerna, de sändas bort i brev, de skänkas som mi

*

Det var en vacker vårmorgen. I den Gordonska kolonien rådde stor brådska, alla mä

Hök Gabriel Mattsson var mycket lycklig den dagen. Han lagade så, att han fick gå bredvid Gertrud, och han hjälpte he

Gabriel hade känt en bitter oro och ängslan första tiden efter Ingmars ankomst till kolonien, därför att han hade fruktat, att Ingmar hade kommit dit i avsikt att föra Gertrud med sig till Sverige. Men Gertrud var Gabriels förtrogna och vän. Det skulle ha blivit en förfärlig saknad för honom att mista he

Han var lycklig över att det inte hade uppstått någon kärlek mellan Gertrud och honom, för Gordonisterna tilläto inte, att de unga i kolonien ingingo äktenskap. De ansågo att man för enighetens skull måste älska alla lika mycket Det gick inte an att binda sig vid någon särskilt. Så att det skulle bara ha varit en stor olycka, om han hade fäst sig vid Gertrud med verklig kärlek.

Inte heller var Gertrud kär i honom, det var han viss om. Hon hade varit dyster och mä

Karin Ingmarsdotter och he

Närmast framför Gabriel vandrade gamle korpral Fält. Han hade alla barnen omkring sig, som vanligt var nuförtiden. De klängde sig om hans käpp och drogo i hans rockskört. Gabriel kom ihåg honom från fordom, då alla barn sprungo långa vägar, bara de sågo honom, och han tänkte för sig själv: "Jag har aldrig sett honom se så styv och morsk ut som nu. Han är så stolt över att barnen håller sig till honom, att mustascherna reser sig som borst, och han har fått en skarpare krök på näsan, än han hade förut." Mittibland de vandrande såg Gabriel Hellgum, som gick där med sin hustru vid ena handen och sin vackra lilla dotter vid den an dra. "Det är märkvärdigt med Hellgum" tänkte Gabriel, "han har blivit mycket tillbakasatt, sedan vi har slutit oss till amerikanarna, och det kan ju inte vara a