Jerusalem

– När jag fick brevet.

– Jag såg nog, att det var slut för dig, och det var därför jag tyckte att det var en sådan skam, att du skulle få veta, att det hade börjat för mig.

Ingmar började skratta helt lågt för sig själv.

– Vad är det Ingmar?

– Jag tänker på att vi har rymt ur kyrkan och blivit bortkörda från Ingmarsgården.

– Och det skrattar du åt?

– Ska jag inte skratta? Vi får väl bo på landsvägen som skojare. Det skulle far se!

– Du skrattar idag, men det går inte, Ingmar, det går inte, och det är mitt fel.

– Jag tänker det går, sade han, för numera bryr jag mig inte ett dyft om något a

Brita var halvt gråtfärdig av ängslan, men han lät he

Till sist avbröt han he

– Det är något, som du vill tala om för mig.

– Ja, det är så.

– Du tänker på det hela tiden.

– Natt och dag.

– Och det blandar sig in i allting.

– Det gör så.

– Tala om det nu, så blir vi två om att bära det!

Han satt och såg på he

– Det är bättre för dig nu, sade han, när hon hade slutat.

– Det är som om det vore borta, svarade hon.

– Det är därför, att vi är två om det. Nu vill du kanske inte resa?

– Å, nog ville jag sta

– Då ska vi fara hem, sade Ingmar och reste sig.

– Nej, jag törs inte, sade Brita.

– Mor är inte så farlig, sade Ingmar, bara hon förstår, att man vet vad man vill.

– Nej, aldrig vill jag driva he

– Jag ska säga dig något, sade Ingmar och log hemlighetsfullt, du behöver inte vara rädd. Det är en, som hjälper oss.

– Vem är det?

– Det är far. Han ställer nog så, att det går.

Det kom någon gående på skogsvägen. Det var Kajsa, men de kände knappast igen he

– God dag, god dag! sade de, och gumman kom fram och skakade hand med dem.

– Ja, här sitter ni, medan alla drängar på Ingmarsgården är ute och söker er.

Ni hade så bråttom ur kyrkan, fortfor gumman, så att jag inte ha

– Sa mor så? utbrast Ingmar.

– Ja visst, och alltmedan vi har väntat på er, har hon skickat av det ena budet efter det andra för att leta efter er.

Kajsa fortfor att språka, men Ingmar hörde inte mer vad hon sade, utan var i tankarna långt borta. "Så kommer jag in i storstugan", tänkte han, "där far sitter med alla de gamla Ingemarerna. – 'God dag du, Stor Ingmar Ingmarsson!' säger far och kommer emot mig. – 'God dag, far, och tack för hjälpen!' – 'Ja, nu blir du bra gift', säger far, 'nu kommer allt det andra av sig själv.' – 'Aldrig hade jag kommit så långt, om inte ni hade stått mig bi', säger jag. – 'Det var ingen konst', säger far. 'Vi Ingemarer behöver bara gå Guds vägar.'"

Förra avdelningen

Hos skolmästarns

I den socken där de gamla Ingmarssönerna bodde skulle ingen mä

– Sådant där kan passa för dem, som bor i Äppelbo och i Gagnef, men det ska aldrig komma till vår socken.

Liksom man gärna höll fast vid alla andra gamla bruk, så var man också noga med att fara till kyrkan varje Söndag. Var och en kom, som kunde komma, även om vintern i den allra strängaste köld. Och just då var detta när nog nödvändigt. Man skulle inte ha ku

Men man får inte tro, att mä

Detta var det viktiga, sedan kunde ingen rå för, om inte prästen hade sagt något a

Men, sa

– Den här prästen har egentligen endast en predikan. Han talar bara om Guds försyn och om hur Gud styr. Det går an, så länge sekteristerna hålla sig härifrån. Ty de

Det förhöll sig verkligen så, att de kringresande predikanterna alltid drogo förbi socknen. Det tjänade ingenting till att fara dit, brukade de säga. Folket där ville inte veta av någon väckelse. Alla de kringresande, såväl som de väckta i gra

Alla i församlingen, både stora och små, blevo oerhört förargade, när de fingo veta, att folk talade på detta sätt om deras klockor. De visste ju, att ingen av sockenfolket försummade att läsa sitt fadervår, när kyrkklockorna ringde. Och att varje eftermiddag, då sexringningen ljöd, avsta