Jerusalem

– Ska du inte stiga ur?

– Nej, jag ska inte. Hon hade brustit i gråt och häll händerna för ansiktet. Jag skulle aldrig ha kommit tillbaka, sade hon och snyftade.

– Å, men stig nu ur! sade Ingmar.

– Låt mig fara tillbaka till staden! Jag är inte god nog åt dig.

Ingmar tänkte kanske, att hon hade rätt häri. Han sade ingenting, men stod med fotsacken i handen och väntade.

– Vad säger hon? frågade mor Märta, där hon stod i förstudörren.

– Hon säger att hon inte är god nog för oss, sade Ingmar, ty Brita kunde inte göra sig hörd för gråts skull.

– Och varför gråter hon? frågade gumman.

– Därför att jag är en så arm synderska, sade Brita och tryckte händerna mot hjärtat. Hon tyckte, att det ville brista av sorg.

– Hur? frågade gumman åter.

– Därför att hon är en så arm synderska, upprepade Ingmar.

När Brita hörde, att han upprepade he

– Varför stiger hon inte ur? frågade gumman.

Brita bekämpade gråten och svarade själv högt:

– Därför att jag inte vill bringa Ingmar i olycka.

– Jag tänker hon talar rätt, sade matmodern. Låt du he

– Låt oss för Guds skull resa! jämrade sig Brita. Ingmar svor till, vände hästen och hoppade upp i kärran. Han var led vid alltihop och gitte inte kämpa längre.

När de voro utkomna på vägen, mötte de kyrkfolk gång på gång. Ingmar blev besvärad av det och körde plötsligt in på en liten skogsväg, som hade varit landsväg förr i tiden. Den var stenig och backig, men väl farbar för enspä

Just som han vek in där, ropade någon åt honom. Han såg sig om. Det var postbudet, som räckte honom ett brev. Ingmar tog det, stoppade det i fickan och körde in i skogen.

Så snart han var så långt kommen, att ingen kunde se honom från vägen, höll han stilla och tog fram brevet. I samma stund lade Brita handen på hans arm.

– Läs det inte! sade hon.

– Ska jag inte läsa det?

– Nej, det är ingenting att läsa.

– Hur kan du veta det?

– Det är från mig, det där brevet.

– Då kan du själv säga mig vad som står i det.

– Nej, det kan jag inte.

Han såg på he

– Jag tror jag läser det där brevet ändå, jag sade Ingmar. Han började bryta det. Då gjorde hon ett försök att rycka det till sig. Han höll emot och fick upp det ur kuvertet.

– Å, herregud, jämrade hon sig, ingenting ska då besparas mig! Ingmar, bad hon, läs det om ett par dar, då jag är på väg!

Han hade det redan utbrett och började ögna igenom det. Hon lade handen över papperet.

– Hör nu, Ingmar, det var fängelseprästen, som fick mig att skriva det, och han lovade att behålla det och sända det till dig, då jag redan var ombord på ångbåten. Nu har han skickat av det för tidigt. Du har inte rätt att läsa det än. Låt mig bara komma bort, Ingmar, i

Ingmar gav he

– Det är inte sant, det, som står där. Prästen övertalade mig att skriva. Jag tycker inte om dig, Ingmar.

Han såg upp från brevet, gav he

Ingmar stod och stävade med brevet. Plötsligt kramade han ihop det otåligt, och ur hans strupe kom ett ljud, som var snarlikt en rossling.

– Jag kan inte bli klok på det, sade han och stampade i marken. Det går runt för ögonen. Han kom över till Britas sida och grep he

– Ja, sade hon tonlöst.

Han skakade he

– Så du ljuger, sade han, så du ljuger! Han log högt och rått och förvred ansiktet fult.

– Det vet Gud, sade hon högtidligt, att jag har bett honom var dag att få se dig, i

– Vart ska du resa?

– Jag ska väl resa till Amerika.

– Du ska så fan heller.

Ingmar var alldeles från sans och samling, han stapplade ett par steg inåt skogen, där kastade han sig ner på marken, och nu var det hans tur att gråta. Brita kom efter och satte sig bredvid honom. Hon var så glad, hon visste inte hur hon skulle bärga sig för att inte skratta högt.

– Ingmar, Lill Ingmar! sade hon och gav honom hans smeknamn.

– Du, som tycker, att jag är så ful!

– Det tycker jag visst.

Ingmar slängde undan he

– Låt mig nu tala om det för dig!

– Ja, du får väl tala.

– Mi

– Ja.

– Att om jag bytte om håg, skulle du vilja gifta dig med mig?

– Ja, jag mi

– Det var efter detta, som jag började tycka om dig. Jag hade aldrig trott, att en mä

Ingmar lyfte upp huvudet.

– Varför skrev du inte?

– Jag skrev väl.

– Och bad mig förlåta dig! Det var väl ingenting att skriva om!

– Vad skulle jag ha skrivit?

– Om det andra.

– Skulle jag ha torts skriva det, jag?

– Nu hade jag så när inte kommit.

– Men, Ingmar, tordes jag skriva friarbrev efter allt, vad jag hade gjort dig? Sista dagen i fängelset skrev jag till dig, därför att prästen sa, att jag måste. Han tog brevet och lovade, att du skulle få det, när jag var rest. Och nu har han redan skickat av det.

Ingmar tog he

– Jag kunde slå dig, sade han.

– Du kan göra med mig vad du vill, Ingmar.

Han såg upp i he

– Det var nära, att jag hade låtit dig resa.

– Du kunde nog inte a

– Jag ska säga dig: jag tyckte inte om dig.

– Det kan jag så väl förstå.

– Jag blev så glad, när jag fick höra, att du skulle till Amerika.

– Ja, far skrev, att du var nöjd.

– När jag såg på mor, tyckte jag inte jag kunde ge he

– Nej, det går inte an heller, Ingmar.

– Jag hade så mycken förargelse för din skull, ingen ville se åt mig, därför att jag hade ställt det så illa för dig.

– Nu tror jag du gör, som du sa nyss, sade Brita, du slår mig.

– Ja, det kan ingen mä

Hon satt tyst.

– När jag tänker på hur jag har haft det nu i dagar och veckor, började han på nytt.

– Å män, Ingmar!

– Ja, det är inte därför jag är ond, men jag hade ju ku

– Höll du inte av mig, Ingmar?

– Nej då.

– Inte på hela resan?

– Inte ett ögonblick. Jag var bara led åt dig.

– När kom det igen?