Jerusalem

– Jag är rädd, att jag inte är stark nog för att fara till Amerika. De säger, att man får arbeta hårt där. Hon tyckte alldeles, att det var en a

– Ja, de säger så, sade Ingmar helt stilla.

Hon skämdes över sig själv, tänkte på att hon hade sagt till prästen de

Så såg Ingmar, att hon sta

– Jag blir yr av allt detta bullret och av att se så mycket mä

Han räckte fram sin hand, och hon tog den, och de gingo hand i hand framåt gatan. "Nu ser vi ut som fästfolk", tänkte Ingmar, men hela tiden gick han och undrade på hur det skulle bli, då han komme hem, hur han skulle gå igenom det med sin mor och alla de andra.

När de kommo in på den Lövbergska gården, sade Ingmar, att hans häst var utvilad, så att, om hon inte hade något emot det, kunde de fara de första skjutshållen redan samma dag. Då tänkte hon: "Nu är det tid att säga, att du inte vill. Tacka honom nu och säg, att du inte vill!" Hon stod och bad till Gud, att hon skulle få veta om han hade kommit bara av barmhärtighet. Under tiden drog Ingmar fram kärran ur vagnsskjulet. Den var nymålad, fotsacken sken, och kuddarna hade nytt överdrag. Framme på skärmen satt en liten halvvissnad bukett av landsvägsblommor. Hon blev stående och betänkte sig, när hon såg den, och under tiden gick Ingmar in i stallet, lade selen på hästen och ledde ut honom. Hon såg då en likadan halvvissnad bukett mellan bogträna, börjad på nytt tro, att han verkligen var glad åt he

De åkte framåt vägen, och för att få slut på tystnaden började hon fråga om ett och a

Snart slutade hon att fråga, de åkte fram mil efter mil under djup tystnad. Men när de kommo till en gästgivargård, stod kaffe med färskt bröd i ordning för dem, och det var åter blommor på brickan. Hon förstod, att han hade beställt det så, då han hade rest förbi dagen förut. Var det också bara godhet och barmhärtighet? Var han glad i går? Var det först i dag han hade blivit ledsen, sedan han hade sett he

Brita var bliven mycket mild av ånger och ödmjukhet. Hon ville inte vålla honom ny sorg. Kanske han ändå verkligen.

De sovo över natten på en gästgivargård, men gåvo sig av i god tid och voro så långt komna, att de sågo hemsocknens kyrka vid tiotiden. När de foro förbi, var kyrkvägen full av folk och klockorna ringde.

– Herregud, det är Söndag! sade Brita och knäppte ovillkorligen samman händerna. Hon glömde allt a

– Jag skulle gärna vilja gå i kyrkan, sade hon till Ingmar. I detta ögonblick tänkte hon inte alls på att det kunde vara svårt för honom att visa sig där med he

När de körde in på kyrkbacken, sutto en mängd mä

– Jag tänker det är bäst du går in i kyrkan strax, Brita, sade han, då han hjälpte he

– Ja visst, sade hon. Det var till kyrkan hon ville, hon var inte kommen för att träffa mä

Ingmar gjorde sig tämligen god tid med att sela av hästen och ge honom foder. Många hade ögonen fästade på Ingmar, men ingen tilltalade honom. När han var färdig att gå in i kyrkan, voro de flesta redan på sina platser, och man hade börjat sjunga ingångspsalmen. Ingmar såg över åt kvi

Hon fick tårarna i ögonen, och för att inte börja gråta tog hon en gammal psalmbok, som låg framför he

Hon såg hur han gömde det i sin stora hand och förstulet såg på det. Strax efteråt låg det på golvet. "Vad ska det bli av oss, vad ska det bli av oss?" tänkte Brita och grät över psalmboken.

De gingo ur kyrkan, så snart prästen hade stigit ner från predikstolen. Ingmar spände för i all hast, och Brita hjälpte honom. Då välsignelsen var läst och psalmerna voro sjungna och kyrkfolket började komma ut, voro de redan borta. Båda tänkte ungefär samma tanke. Den, som har begått ett sådant brott, kan inte leva bland andra mä

Mitt i sin bedrövelse fick Brita se Ingmarsgården och kände knappt igen den, så lysande röd som den låg där. Hon kom ihåg, att det alltid hade sagts, att gården skulle rödfärgas, när Ingmar gifte sig. Sist hade bröllopet blivit uppskjutet, därför att han inte velat bekosta målningen. Hon förstod, att han hade velat göra allt riktigt gott, men så hade det blivit honom för tungt.

När de körde in på Ingmarsgården, satt folket vid middagsbordet.

– Nu har vi husbonden här, sade en av drängarna och såg ut. Mor Märta lyfte knappast på de sömniga ögonlocken, då hon reste sig.

– Nu sta

Gumman gick tungt över golvet, folket, som såg efter he

Ingmar hoppade genast ur, men Brita blev sittande. Han kom över till he