Jerusalem

– Sista gången jag såg Brita, fortfor Kajsa, var det mitt i vintern, då var det hög snö. Jag kom på en smal väg långt i

"Ja", sa hon, "jag skulle nog kasta mig ut för ett berg, om jag bara fu

"Jag tänker på om jag ska sätta eld på gården. Jag vet han tycker om den. Jag tänker också på att jag vill ge gift åt korna. De är så fula och gamla och vita kring ögonen, som om de vore släkt med honom." – "Den hunden, som skäller, biter inte", sa jag. – "Något ska jag göra honom", sa hon, "a

Då slog hon om med ens och började gråta. Hon blev mild och sa, att hon hade det så svårt med de onda tankarna, som kom över he

Sedan tänkte jag mycket på vem jag skulle tala med, sade Kajsa, jag tyckte det var svårt att gå till storfolk som ni.

Det ringde i vällingklockan på stalltaket, det var slut på middagsrasten. Mor Märta fick bråttom att avbryta Kajsa.

– Hör ni, Kajsa, tror ni, att det någonsin kan bli bra mellan Ingmar och Brita?

– Hur? sade gumman häpen.

– Jag menar, om hon nu inte skulle till Amerika, tror ni hon vill ta honom?

– Inte tror jag något. Nej, det tror jag väl inte.

– Hon gåve honom nog nej.

– Ja, det gjorde hon.

Ingmar satt i

– Nu fick du visst vad du behövde, du Ingmar, nu tror jag du reser i morgon, sade han och slog knutnäven mot sängkanten. Nej män, att mor kan tro, att hon får mig att sta

Han dunkade gång på gång mot sängkanten, som om han i tankarna slog ner något hårt, som gjorde motstånd.

– Nu vill jag dock pröva på den här saken än en gång, jag. Vi Ingemarer börjar om på nytt, vi, då något har gått galet. Ingen riktig karl kan låta sig nöjas med att ett kvi

Aldrig hade han känt så djupt vilket nederlag han hade lidit, och han brände av längtan efter någon sorts upprättelse.

– Det vore väl tusan, om jag inte skulle lära Brita att trivas på Ingmarsgården, sade han.

Han gav sängkanten ett sista slag, i

– Så säker som jag är, att det är Stor Ingmar, som har skickat hit Kajsa, för att jag skulle komma att göra den här stadsresan!

iv.

Ingmar Ingmarsson hade kommit in till staden och gick sakta upp mot det stora länsfängelset, som reste sig i ett präktigt läge på en liten kulle ovan stadsplanteringen. Han såg sig inte omkring, utan gick med de tunga ögonlocken nerfällda och släpade sig fram så mödosamt, som om han hade varit en urgammal man. Han hade lagt av den vackra sockendräkten för dagen och kom i svarta klädeskläder och stärkskjorta, som han redan hade knycklat till. Han var mycket högtidligt stämd, men alltjämt ängslig och motsträvig.

Ingmar kom upp på grusplanen framför fängelset, såg en vaktkonstapel och frågade honom om det var i dag, som Brita Eriksdotter skulle bli fri.

– Jag tror visst att det är en, som kommer lös i dag, sade konstapeln.

– Det är en, som suttit i

– Ja visst, ja! Jo, hon slipper ut nu på förmiddagen.

Ingmar gick inte vidare, utan tog stöd mot ett träd och ställde sig att vänta. Inte en minut tog han ögonen från ingången. "Det är väl en och a

– Jag vill inte bruka överord, sade han vidare, men kanske mången, som har gått in där, haft mindre svårt än jag, som står härutanför.

Jojomän, nu har ändå Stor Ingmar fört mig hit till att hämta bruden ur fängelset sade han så. Men inte kan jag säga, att Lill Ingmar är nöjd. Han ville allt, att hon skulle träda ut under en äreport och modern he

Porten öppnades flera gånger: det var en präst, och det var fängelsedirektörens fru och jungfrur, som gingo neråt staden. Äntligen var det Brita, som kom. När porten gick upp, kände Ingmar en ryckning i hjärtat. "Nu är det hon", tänkte han. Ögonen föllo igen på honom, han blev som förlamad och gjorde inte en rörelse. När han tog mod till sig och såg upp, stod hon på trappsteget utanför porten.

Han såg he

Sedan såg Ingmar he

Han gick nu fram över sandplanen, ställde sig nära he

– Gråt inte så, Brita! sade han till sist.

Hon såg upp.

– Å, Gud i himlen är du här! sade hon. I ögonblicket stod det för he

– Tänk, som jag har längtat, att du skulle vara här! sade hon.

Ingmars hjärta började klappa, därför att hon hade blivit så glad åt honom.

– Vad säger du Brita, har du längtat? sade han och var rörd.

– Jag ville väl be dig om förlåtelse.

Ingmar rätade upp sig till hela sin längd och blev kall som en stenbild.

– Det blir väl tids nog med det, sade han, nu tycker jag inte vi ska stå här längre.

– Nej, det är ju inte något ställe att sta

– Jag har tagit in hos köpman Lövberg, sade Ingmar, när de vandrade vägen fram.

– Ja, det är där jag har min kista.

– Jag har sett den där, sade Ingmar, den är för stor att ställa bakpå kärran, vi får låta den stå kvar, tills det blir något a

Brita sta

– Jag har fått brev från far idag. Han sa, att du var med om att jag skulle resa till Amerika.

– Jag tänkte det kunde inte skada, att du hade något att välja på. Det var ju inte så visst, att du ville fara med mig.

Hon märkte väl, att han inte sade, att han önskade det, men det kunde väl också komma sig av att han inte på nytt ville tvinga sig på he