Jerusalem

Riksdagsma

– Ja, nu har Brita tjänat ut sitt straff, nu kommer turen till oss andra.

Gumman ville med detta säga, att om riksdagsma

"Jag tror nog, att farsgubben vakar över mig i den här frågan", tänkte han, "han har visst skickat hit Britas far för att visa mig hur styggt det är att vilja lägga allt på he

Ingmar reste sig. slog konjak i kaffet och lyfte koppen.

– Nu tackar jag riksdagsman för att han har kommit hit i dag, sade han och skålade med honom.

iii.

Hela förmiddagen hade Ingmar arbetat med björkarna vid porten. Han hade först satt upp en ställning där, sedan hade han fattat om björktopparna och böjt dem mot varandra, så att de bildade ett valv. Träden lämpade sig motvilligt, sleto sig lösa gång på gång och reste sig kappraka.

– Vad ska det där bli till? sade mor Märta.

– Jag tycker de kan växa så här nu en tid, sade Ingmar.

Det blev middagsvila, och när man hade slutat måltiden, gick arbetsfolket ut p gårdsplanen och lade sig att sova där. Ingmar Ingmarsson sov också, men han låg på en bred sång i lillkammaren i

Dörren till förstugan öppnades sakta, och in kom en gumma som bar två stora korgar hängande i ett ok över nacken. Hon hälsade mycket stilla, satte sig på en stol vid dörren och lyfte utan att säga något locket av korgarna. Den ena var full av torkade skorpor och kringlor, den andra av färska, glänsande limpor. Husmodern kom genast och började göra affärer. Hon kunde nog a

Medan hon valde bland limporna, gav hon sig i samspråk med gumman, som hade lätt för att tala liksom de flesta, som gå från gård till gård och kä

– Ni, Kajsa, är en klok mä

– Å ja, sade den andra, som jag inte hade vett att tiga med somt jag hör, skulle många komma i luven på varandra.

– Men ibland tiger ni rent för mycket, Kajsa.

Gumman såg upp och förstod vad hon menade.

– Gud nåde mig så visst! sade hon och fick tårar i ögonen. Jag talade med riksdagsmansmor i Bergskog, men jag skulle ha gått till er.

– Jaså, ni talade med riksdagsmansmor! Det var ett oändligt förakt i tonfallet, varmed hon uttalade det långa ordet.

Ingmar Ingmarsson spratt upp ur sömnen vid att dörren till storstugan sakta öppnades. Ingen kom in, utan dörren blev stående på glänt. Han visste inte om den hade gått upp av sig själv eller om någon hade öppnat den. Sömnig som han var, blev han liggande stilla och hörde då, att det talades i det yttre rummet.

– Säg mig nu, Kajsa, hur ni kom underfund med att Brita inte tyckte om Ingmar! sade modern.

– Det hörde man ju strax från början, att folk sa, att föräldrarna tvingade he

– Tala ni rent ut, Kajsa, för när jag frågar, så behöver ni inte krusa för att säga sa

– Jag ska säga, att var gång jag kom till Bergskog på den tiden, tyckte jag hon såg förgråten ut. En gång, då hon och jag var ensamma i köket på Bergskog, sa jag till he

Men när jag gick, tänkte jag för mig själv: "Det blir nog bra ändå, det där, allting blir bra för Ingmarssönerna." Jag undrade inte på föräldrarna; om jag hade haft en dotter och Ingmar Ingmarsson hade friat till he

Ingmar låg kvar på sängen och lyssnade. "Detta gör mor med flit", tänkte han. "Hon har blivit undrande över den här stadsresan, som jag ska göra i morgon. Mor tror, att jag tänker fara och hämta hem Brita, mor vet inte, att jag är en sådan stackare, att jag inte kan."

– Nästa gång jag såg Brita, fortsatte gumman, var hon redan nerflyttad hit till Ingmarsgården. Jag kunde inte fråga he

"Jag har allt hört, att det var bra att vara hos Ingmarssönerna", sa jag. "Det är ett präktigt folkslag." – "Ja", svarade hon, "det är bra folk." – "Det är det bästa folket i socken", sa jag. "De är rättrådiga." – "Ja, det räknas inte för orätt att tvinga till sig en hustru." – "Klokt folk är det också." – "Ja, men de tiger med vad de vet." – "Säger de aldrig något?" – "Det är aldrig någon, som säger mer, än vad som just är nödvändigt."

Nu skulle jag gå, men så kom det för mig att säga: "Ska det bli bröllop här eller hemma hos dig?" – "Vi ska fira det här på gården, här är bättre utrymme." – "Se då till, att de inte skjuter opp bröllopet för länge!" sa jag. – "Vi ska gifta oss om en månad", sa hon.

Men när jag skulle gå ifrån Brita, tänkte jag på att Ingemarssönerna hade fått dålig skörd, och jag sa, att jag inte trodde att de skulle göra något bröllop det året. "Ja, då får jag gå i sjön", sa Brita.

Så om en månad fick jag höra, att bröllopet hade blivit uppskjutet, och det föll mig in, att det inte skulle gå väl, så jag gick opp i Bergskog och talade med riksdagsmansmoran. "De lagar nog till det galet där nere på Ingmarsgården", sa jag. – "Ja, vi får vara nöjda med hur de lagar", sa hon. "Vi tackar Gud var dag, som har fått vår dotter så väl försörjd."

"Mor behövde inte göra sig så mycket besvär", tänkte Ingmar Ingmarsson, "för det är ingen från den här gården, som far och möter Brita. Hon behövde inte ha blivit så rädd för äreporten, det är bara sådant, som en karl gör för att ku