Jerusalem

Men jag kan inte få far att säga något.

"Men jag har tänkt så här också, att det är besy

Då lyfter gubben på ögonen, och så säger han: "Det här är en svår fråga, Ingmar. Jag tror, att jag ska gå in och fråga de andra Ingmarssönerna." Och så går far in i storstugan, och jag blir sittande. Och där får jag sitta och vänta och vänta, och far kommer inte tillbaka. Så, när jag har väntat i många timmar, blir jag led och går in till far. – "Ge dig till tåls där ute, Lill Ingmar!" säger far. "Det här är en svår fråga." Och jag ser alla de gamla, hur de sitter med slutna ögon och funderar. Och jag väntar och väntar och väntar väl än.

*

Han följde småleende efter plogen, som nu skred fram helt sakta, som om hästarna behövde vila. När han kom fram till dikeskanten, drog han in tömmarna och höll stilla. Han hade blivit alldeles allvarsam.

– Det är märkvärdigt, när man frågar någon till råds, så märker man själv vad som är rätt, ä

Han kände, att han måste göra det, och på samma gång syntes det honom så tungt, att allt mod förgick honom, när han tänkte därpå.

– Må gud stå mig bi! sade han.

Emellertid var inte Ingmar Ingmarsson den ende, som var ute i den tidiga morgonstunden. Nere på en stig, som slingrade fram mellan åkrarna, kom en gammal man gående. Det var inte svårt att se vad han hade för yrke, ty han hade en lång rödfärgsborste på axeln och var nedstänkt av färgfläckar alltifrån mössan och ända ut på skospetsen. Han såg sig ofta omkring, såsom vandrande rödfärgare bruka, för att fi

– Å, herregud! sade han högt och tvärsta

Han hade inte gått långt, så varseblev han en karl, som gick och plöjde. "Se där en bonde, som är bosatt här och kä

Ingmar Ingmarsson ryckte till och såg på karlen, som hade han varit en gast. "Jag menar, att det är en rödfärgare", tänkte han, "och han kommer just nu!" Han blev alldeles förbluffad och kunde inte komma sig för med att svara.

Han kom så tydligt ihåg, att var gång någon hade sagt till fadern: "Ni skulle allt låta rödfärga det där stora, stygga huset ert, fader Ingmar", hade alltid gubben svarat, att det skulle han göra, det året, då Lill Ingmar gifte sig.

Rödfärgaren frågade än en gång och än en gång, men Ingmar stod tyst, som om han inte hade förstått.

"Har du nu blivit färdig med svaret där oppe i himmelen?" undrade han. "Är det här bud från far, att han vill, att jag ska gifta mig i år?"

Han var så slagen av tanken, att han utan vidare lovade karlen, att han skulle få arbete hos honom.

Sedan gick han vid plogen mycket rörd och nästan lycklig,

– Du ska få se, att det inte blir så tungt att göra det nu, sedan du så säkert vet, att far vill det, sade han.

ii.

Ett par veckor senare stod Ingmar och skurade en sele. Han såg ut att vara i dåligt ly

Han hörde en kärra rulla på vägen, såg ut och kände genast igen hästen och åkdonet.

– Riksdagsman från Bergskog kommer hit! ropade han inåt köket, där hans mor gick och sysslade. Strax hörde han, att hon lade ved i spisen och att kaffekvarnen kom i gång.

Riksdagsma

– Nej, jag ska inte gå in, sade han, jag vill bara tala ett par ord med dig Ingmar. Jag har ont om tid, ska ner till sockenstugan på stämma.

– Mor ville nog bjuda på kaffe, sade Ingmar.

– Tack, men jag får passa på tiden.

– Det var längesedan riksdagsman var här nu, sade Ingmar och trugade. Hans mor kom också ut på dörrtröskeln och hjälpte till.

Inte ska väl riksdagsman resa, utan komma in och få en tår kaffe?

Ingmar knäppte upp fotsacken, och riksdagsma

– Ja, när mor Märta själv bjuder, får jag väl vara lydig, sade han.

Han var en stor, gra

Om en stund, då mor Märta kom in med kaffet, började han framföra sitt ärende.

– Jag tänkte, sade han och harskade sig, jag tänkte tala om hur vi ämnade ställa för Brita.

Koppen, som mor Märta höll i handen, darrade en smula, så att teskeden skramlade på fatet. Sedan blev det ängslande tyst.

– Vi har tänkt, att det blir bäst, att hon far över till Amerika.

Han höll upp en än en gång. Det var samma tystnad. Han suckade över de här svåråtkomliga mä

– Det är redan biljett köpt åt he

– Hon kommer väl hem först? sade Ingmar.

– Nej, vad skulle hon hemma att göra?

Ingmar blev tyst på nytt. Han satt med ögonlocken nästan slutna och var så stilla som en sovande. I hans ställe började nu mor Märta göra frågor.

– Hon ska väl ha kläder?

– Det är allt i ordning, det står en kista packad hos köpman Lövberg, där vi tar in, när vi är i staden.

– Och riksdagsmansmoran far inte in och möter he

– Ja, hon ville nog fara, men jag säger, att det är bättre att slippa råkas.

– Det kan så vara, det.

– Det ligger biljett och pengar och väntar he

– Jag tyckte Ingmar skulle veta't, så att han inte mer behöver lägga sig den här saken på hjärtat, sade riksdagsma

Nu teg mor Märta också, hon satt med huvudduken nergliden i nacken och såg ner på förklädet.

– Nu ska Ingmar börja tänka på ett nytt gifte.

Det tego båda två lika tappert.

– Mor Märta behöver hjälp i det stora hushållet. Ingmar ska se till, att hon får en lugn ålderdom.

Riksdagsma

– Jag och min hustru ville ju göra allt gott igen, sade han till sist.

Under tiden satt Ingmar och lät sig genomträngas av en stor glädje. Brita skulle till Amerika, och han behövde inte gifta sig med he