Jerusalem

I den där församlingen hade de ä

– Ni kä

Skolmästarn stod mycket väl hos kyrkoherden som hos alla andra. Han och prästen vandrade ofta fram och tillbaka på vägen mellan prästgården och skolhuset, fram och åter, fram och åter, som om de aldrig kunde bli färdiga med vad de hade att säga varandra. Kyrkoherden kom också ofta in till skolmästarns om kvällarna och satt i det trevliga köket vid den stora spisen och språkade med mor Stina, skolmästarns hustru. Han kom stundom till dem kväll efter kväll. Han hade det tråkigt hemma, hans hustru låg jämt till sängs, så att det var varken ordning eller reda i hans hus.

Nu var det en vinterkväll. Skolmästarn och hustrun sutto vid spisen och samtalade sakta och allvarligt, medan en liten tolvårig flicka lekte i ett hörn av rummet. Hon hette Gertrud och var dotter till skolmästarn. Hon var alldeles ljus, nästan vit i håret, rosig och rundkindad, men hon såg varken så klok eller så lillgammal ut, som skolmästarbarn bruka.

Den där vrån, där hon uppehöll sig, var he

En lång stund hade hon fått leka i ro för sig själv, varken far eller mor hade stört he

Hon hade stort arbete för handen, hon, där borta i sin vrå. Höll på med ingenting mindre än att skapa till en hel socken. Hela hemsocknen skulle hon bygga upp med både kyrka och skolhus. Älven och bron skulle vara med, de också, hon ville göra det riktigt fullständigt.

Hon hade redan hu

Den runda dalen mellan bergen hade blivit täckt med jord ur en av mors blomkrukor, och så långt var allt rätt, men hon hade inte ku

Dalälven, som flöt bred och präktig genom socknen, hade hon däremot ku

De avlägsnare gårdarna och byarna hade hon också redan märkt ut med röda tegelstensbitar. Långt uppe i norr mitt bland åkrar och ängar låg Ingmarsgården, men Kolåsens by låg rätt i öster uppe på bergssluttningen, och Bergsåna bruk befa

Hon var egentligen färdig med allt det yttre. Landsvägarna löpte väl sandade och grusade mellan gårdarna och utmed älvstranden. Träddungar voro utplanterade här och där på slätten och invid boningshusen. Flickan behövde bara kasta en blick på sin byggnad av sten och jord och grankvistar för att se för sig hela socknen. Hon tyckte, att det var riktigt vackert.

Hon lyfte på huvudet gång på gång för att kalla på modern och visa he

Det, som nu återstod att göra, var det allra svåraste. Det var att bygga upp kyrkbyn, som bredde ut sig mitt i socknen på båda älvstränderna. Hon fick flytta om stenarna och glasbitarna många gånger, i

Till sist låg hela kyrkbyn där med sina vita och röda hus, inbäddade i grönt. Nu var det bara en enda sak, som fattades.

Hon hade haft så bråttom med allt detta andra för att få börja med skolhuset, som också skulle ligga där i kyrkbyn.

Hon måste ha mycken plats för skolan. Den skulle resa sig på älvstranden, ett väldigt, vitt tvåvåningshus med stor trädgård omkring och hög flaggstång på gården.

Hon hade sparat sina bästa klotsar till skolhuset, och ändå blev hon sittande och undrade hur hon skulle reda sig därmed. Helst hade hon velat bygga det alldeles sådant, som det var, med en stor skolsal på nedre botten och en i övervåningen och med köket och kammaren, där hon och föräldrarna bodde.

Men detta skulle ta lång tid. "De låter mig nog inte vara i fred så långe", tänkte hon.

Då hördes steg i förstugan, någon stampade av sig snön därute. I detsamma grep sig flickan genast an med byggandet. Nu kom kyrkoherden och pratade med mor och far, nu fick hon hela kvällen på sig. Och hon började med friskt mod lägga grund till ett skolhus, så stort som halva socknen.

Modern hade också hört stegen i förstugan. Hon reste sig och sköt fram till spisen en gammal länstol. I detsamma vände hon sig till sin man:

– Ska du säga det till honom nu i kväll?

– Ja, svarade skolmästarn, så snart jag kan komma åt.

Kyrkoherden kom nu in, frusen och förblåst och glad att få sitta vid brasan i ett varmt rum. Han var mycket språksam som vanligt. Man kunde i själva verket aldrig fi

Bäst nu kyrkoherden satt där, vände sig skolmästarn till honom och sade mycket glatt:

– Nu ska jag tala om för kyrkoherden, att jag ska bygga ett missionshus.

Prästen blev alldeles blek, han riktigt sjönk ihop i länstolen, som mor Stina hade flyttat fram åt honom.

– Vad säger Storm? sade han. Ska här byggas missionshus? Vad ska man då med kyrkan och mig? Ska vi bort, vi?

– Kyrkan och kyrkoherden behövs nog ändå, sade skolmästarn tvärsäkert. Missionshuset ska stödja kyrkan, det är min mening. Det drar så många irrlärare kring landet, att kyrkan visserligen behöver hjälp.

– Jag trodde, att Storm var min vän, sade prästen med bedrövlig röst.