Jerusalem

–Ja, det förstår jag ju. sade Betsy.

–Han skyndade också genast efter ett par an dra vattenbärare och lät dem hissa sig ner i den mörka bru

Här reste sig Gertrud på armbågen och såg på Betsy med sina feberstrålande ögon.

–Han gled mycket långt ner, förstår du, och ju djupare han kom, desto mer förvånad blev han, för ett milt ljus strömmade mot honom nerifrån bru

Gertrud berättade mycket omständligt, liksom angelägen, att Betsy skulle tro he

–Hur gick det då med den där karlen? frågade Betsy.

–Jo, han stod en stund och undrade vart han var kommen, men så blev han rädd för att karlarna, som hade hissat ner honom, skulle förlora tålamodet, om han dröjde för långe. Men i

–Jag tycker inte, att han borde ha gått så snart opp ur lustgården, sade Betsy leende, men Gertrud lät inte störa sig.

–När han hade kommit opp till sina vä

Gertrud drog tungt efter andan och sjönk ner på kudden.

–Kära, du blir för trött av att tala så mycket, sade Betsy.

–Jag får ju lov att tala, så att du begriper varför det fi

–Jaså, det var ingen mer, som fick se paradiset? sade Betsy.

–Nej, det var ingen mer, och sedan den tiden har vattnet aldrig varit borta, så att fastän många, otaligt många har försökt det, har ingen ku

Gertrud suckade djupt. Så började hon på nytt:

–Ser du, det är väl inte meningen, att vi ska få se paradiset redan här i livet.

–Nej, det är väl inte det, medgav Betsy.

–Men det viktigaste för oss är att veta, att det ligger och slumrar och väntar på oss.

– Ja, så är det.

– Och nu kan du väl också förstå, Betsy, att det alltid är rent, friskt vatten i den där bru

–Kära, om jag bara kunde skaffa dig av det vattnet, som du längtar så mycket efter! sade Betsy och smålog vemodigt.

Just när Betsy sade detta, öppnade en av he

–Betsy, mor har blivit sjuk, sade barnet, hon ligger och kallar på dig.

Betsy såg villrådig ut, visste inte hur hon skulle ku

–Du kan väl sta

–Ja, svarade Gabriel, jag ska vaka över he

–Försök bara att få he

Gabriel satte sig på Betsys plats bredvid sängen. Gertrud tycktes inte fråga efter om det var han eller Betsy, som satt där. Hon fortfor alltjämt att tala om paradisbru

–Ser du, Gabriel, jag kan inte få Betsy att tro, att vattnet i den bru

–Jag sitter och undrar om jag inte borde gå och hämta hem sådant där vatten åt dig, sade han.

Gertrud blev helt förskräckt och grep honom i rockärmen för att hålla kvar honom.

–Å nej, det ska du inte tänka på, jag klagar bara på Betsy, därför att jag är så törstig. Jag vet så väl, att hon inte kan skaffa mig vatten från paradisbru

Gabriel satt tyst en stund, men han fortfor att grubbla på samma sak.

–Jag kunde väl klä ut mig till muhammedan, föreslog han.

–Du får alls inte tänka på något sådant, sade Gertrud, det är riktigt dåraktigt av dig.

Men Gabriel ville inte överge planen.

–Om jag talar vid den gamla skomakarn, som sitter här i kolonien och lagar våra skor, så tror jag nog, att jag får låna hans kläder, sade han.

Gertrud låg tyst och eftersi

–Är skomakarn här i dag? frågade hon.

–Ja, han är så, sade Gabriel.

–Ja, det kan i alla fall inte bli till något, suckade Gertrud.

–Jag tror, att jag borde ge mig av nu på eftermiddagen, då det inte är någon fara för att jag kan gå och få solstyng, sade Gabriel.

–Men är du inte förfärligt rädd? Du ska veta, att de slår ihjäl dig, om de kä

–Å, inte är jag rädd, om jag bara blir riktigt utklädd med röd fez och vit turban, du vet, och får ett par trasiga, gula tofflor på fötterna och livklädnaden så där uppfästad, som vattenbärare brukar ha den.

–Men vad tänker du bära vattnet i?

–Jag tar ett par av våra stora kopparämbar och hänger dem i ett ok över skuldran, sade Gabriel.

Han tyckte sig märka, att Gertrud hade fått nytt liv vid utsikten, att han skulle gå och hämta vattnet, fastän hon alltjämt gjorde svårigheter. Men på samma gång vaknade han upp till att förstå hur omöjligt hela företaget var. "Inte kan jag gå och hämta vatten på tempelplatsen, som muhammedanerna håller så helig, att en kristen knappt får beträda den!" tänkte han. "Jag skulle inte få lov för bröderna i kolonien att försöka sådant, hur gärna jag än ville. Och inte tjänar det något till heller, för det är nog lika dåligt vatten i den där paradisbru

Medan han tänkte på detta, överraskades han av att Gertrud sade:

– Det är nog ganska litet folk ute på vägen vid den här tiden på dagen.

"Nu väntar hon visst, att jag ska gå", tänkte Gabriel, "nu är jag vackert ute! Och Gertrud ser så upplivad ut, att jag inte törs säga he

–Ja, det är sant, sade Gabriel dröjande, det ska nog gå bra för mig, ända tills jag kommer fram till Damaskusporten, ifall jag inte råkar någon av kolonisterna.

–Kanske att de då förbjuder dig att gå? sade Gertrud och såg helt ängslig ut. Gabriel hade just ämnat säga något dylikt för att komma ifrån hela företaget, men när han såg he

– Inte förbjuder de mig att gå, sade han muntert, de kä