Jerusalem

Mrs Gordon gick några steg emot he

–Vi är samlade här för att tala om er hemresa, sade mrs Gordon till he

Karin sjönk tillsammans för ett ögonblick, riktigt som om hon skulle ha fått ett slag. I he

Men detta varade endast ett ögonblick. Karin rätade genast upp sig, och he

–Jag ville fråga om en sak, sade Karin på engelska och så högt, att alla kunde höra he

Det blev mycket tyst i rummet efter Karins fråga. Ingen vågade svara he

Men Karin hade feber som alla de andra, och hon hade knappast talat ut, förrän man såg, att hon vacklade och var nära att falla. Mrs Gordon lade sin arm om he

När Karin fördes förbi sina gamla sockenbor, var det ett par av dem, som nickade åt he

–Tack ska du ha, Karin! sade de.

Så snart Karin var borta, började amerikanarna åter tala om hemresan, som om ingenting hade förefallit. Dalbönderna svarade inte ett ord, men så småningom började den ene efter den andre av dem att smyga sig bort ur församlingen.

–Varför går ni? frågade en av amerikanarna. Mötet ska ju börja nu, bara mrs Gordon kommer tillbaka.

–Märker ni inte, att alltsammans redan är avgjort? sade Ljung Björn. Inte behöver ni hålla möte för vår skull. Vi höll på att glömma det, men nu mi

Och amerikanarna sågo med förvåning, att Ljung Björn och alla hans sockenbor lyfte huvudet högre och sågo mindre modlösa och förstörda ut nu, än då de samlades till överläggningen. Kraften och uthålligheten kommo tillbaka, när de sågo sin väg klart för sig och inte tänkte på att de kunde undfly faran.

*

Gertrud låg sjuk i den lilla kammaren, där hon hade bott samman med Gunhild. Där i

Efter Gunhilds död hade Betsy Nelson, en av de svenskamerikanska flickorna, flyttat in i rummet. Hon hade blivit Gertrud en god vän, och då de

Det var på aftonen samma dag, då det hade blivit avgjort vid det stora mötet, att dalbönderna skulle sta

Plötsligen såg Betsy, att dörren sakta öppnades och Gabriel kom in. Han gjorde så litet väsen som möjligt, kom inte fram i rummet, utan klämde sig upp mot väggen och blev stående där. Gertrud tycktes knappast märka, att han hade kommit, men Betsy vände sig häftigt mot honom för att visa ut honom ur sjukrummet.

Men när hon såg Gabriel in i ansiktet, blev hon helt hjärtängslig och fick stort medlidande med honom. "Å, herre– gud, han tror visst, att Gertrud ska dö!" tänkte hon. "Jag kan förstå, att han menar, att det inte fi

Hon förstod med ens hur mycket Gertud hade varit för Gabriel, sedan han hade mistat Gunhild, och hon sade till sig själv: "Det är bäst, att den stackarn får bli kvar här i

Gabriel fick alltså stå kvar i

Betsy hällde en gång upp vatten i ett glas och bjöd den sjuka.

–Drick av det här vattnet, Gertrud! sade hon. Det är inte farligt.

Gertrud reste sig en smula från huvudgärden, fattade om glaset och förde det upp mot läpparna. Men i

–Kan du inte kä

–Det fi

Hon trugade he

–Jag tycker, att du borde se, att jag är nog sjuk ändå, utan att du behöver förgifta mig, sade hon.

–Du skulle bli bättre, om du bara vågade smaka vattnet, envisades Betsy.

Gertrud svarade inte, men om en stund började hon snyfta och gråta.

–Å, käraste barnet mitt, varför gråter du? frågade Betsy.

–Det är så förfärligt, att ingen kan skaffa mig drickbart vatten, sade Gertrud, att jag ska ligga här och dö av törst, utan att någon har barmhärtighet med mig.

–A, nog vet du, att vi ville hjälpa dig, om vi kunde, sade Betsy och klappade he

–Varför ger ni mig inte vatten då? snyftade Gertrud. Jag är inte sjuk av a

–Det fi

Gertrud hörde inte på he

–Det skulle inte kä

Gabriel spratt till, när han hörde detta, och såg frågande på Betsy. Flickan höjde litet på axlarna och skakade på huvudet. "Ack, det är bara sådant, som hon inbillar sig!" tycktes hon säga.

Men när Gabriel fortfor att se undrande ut, sökte Betsy förmå Gertrud att förklara vad hon menade. Inte tror jag, att det nu fi

–Det är besy

–Jo då, jag var visst med.

–Det var inte i Omars moské, sade Gertrud eftersi

–Det mi

–Det är så svårt, att jag ska behöva tala så mycket, när jag har en så brä

Det förorsakade he

–Den där bru

–Jag undrar just hur du eller någon a

–Jo, fortfor Gertrud mycket allvarsamt, det vet jag. Ser du, miss Young talade om, att en fattig vattenbärare en gång under en svår sommartorka gick in i den gamla moskén för att hämta vatten. Han satte fast sitt ämbar vid kroken på repet, som hängde över bru