Jerusalem

Gertrud såg lugnare ut. Hon kom genast in på en ny tankegång.

–Jaså, är de så stora, de där ämbaren? sade hon.

–Ja, det kan du lita på, att de är stora, du kan inte dricka ut vattnet, som jag bär hem i dem, på många dar.

Därpå låg Gertrud tyst, men hon såg på Gabriel med ögon, som riktigt tiggde om att han skulle fortsätta, och han kunde inte motstå he

–I

–Men det går ju ändå för de andra vattenbärarna, sade Gertrud ivrigt.

–Ja, det är inte bara folk, det är kameler också, sade Gabriel. Han försökte att hitta på alla tänkbara hinder.

–Blir du uppehållen länge då, tror du? frågade den sjuka ängsligt.

Det gick Gabriel som förut. Han vågade inte säga Gertrud, att hela vandringen var omöjlig.

– Hade jag haft vatten i ämbaren, så hade jag nog måst vänta, men nu, då de är tomma, kilar jag väl fram mellan kamelerna.

Här teg Gabriel igen. Så sträckte Gertrud fram sin avmagrade hand och strök ett par gånger över hans.

–Du är så snäll, som går efter vatten åt mig, sade hon milt.

"Vad ska det bli med mig, som sitter här och inbillar he

Så går jag rätt framåt, ända tills jag kommer in på Via Dolorosa, sade han.

–Ja, där brukar aldrig fi

–Nej, där möter jag nog inte någon a

Här tystnade Gabriel på nytt, men Gertrud låg alltjämt och strök sakta över hans hand. Det var som en tyst bön till honom att gå vidare. "Jag tror, att hon kä

–Där nere vid fängelserna råkar jag nog in i bråk och folkträngsel igen, sade han, för polisen kommer väl som vanligt dragande med en tjuv och för in honom i fängelset, och då sta

–Du går väl förbi så fort du kan? sade Gertrud ivrigt.

–Inte går jag förbi, då skulle väl alla genast se, att jag inte är någon inföding, nej, jag sta

–Du är bra klok, Gabriel, sade Gertrud beundrande.

–När så alla har fått klart för sig, att de inte får se något mer av den där tjuven, skiljes hopen åt, och jag vandrar vidare. Nu har jag bara att gå igenom ett mörkt portvalv, så är jag i

Gertruds hand låg alltjämt kvar över Gabriels, och han kände sig egendomligt rörd över detta. "Gunhild skulle nog tyckt om, att jag hjälpte he

–Ja, så kommer jag ut i solskenet på den stora, vida tempelplatsen, sade han, och jag ska säga dig, att i första ögonblicket glömmer jag bort både dig och bru

–Vad i all världen är det då, som händer dig? frågade Gertrud och smålog mot honom.

–Det är ingenting, som händer mig, sade Gabriel med stor säkerhet, det är bara så, att där är så ljust och vackert och fridfullt och olikt den svarta staden jag kommer ifrån, så att jag bara vill stå stilla och se mig omkring. Och så är det ju den vackra Omars moské, som står på upphöjningen i mitten, och så många paviljonger och portvalv och trappuppgångar och överbyggda bru

–Men det är kanske farligt, om du står stilla så där och ser så främmande ut, sade den sjuka.

"Gertrud vill nog, att jag ska komma raskt tillbaka med vattnet", tänkte Gabriel. "Det är besy

Men egentligen hade det gått på samma sätt med Gabriel. Han var så ivrig med sin berättelse, att han såg hela tempelplatsen för sig och talade om sina äventyr, alldeles som hade de inträffat.

–Ja, jag står ju inte länge stilla heller, sade han, utan jag går förbi Omars moské och förbi de stora, svarta cypresserna, som står på södra sidan, och förbi den stora vattenbassängen, som de säger ska vara kopparkaret från Salomos tempel. Och överallt, där jag går fram, ligger mä

–Måtte han bara inte se, att du inte är en riktig vattenbärare! sade Gertrud.

–Å nej, han tycks inte alls bli häpen att se mig, men strax därpå måste jag gå förbi ett par verkliga vattenbärare, som står och vindar opp vatten ur en bru

–Tänk, om de förstår, att du inte är en muselman!

–Jag vänder mig om en gång och ser efter dem. Då står de med ryggarna vända åt mig och språkar.

–De har kanske fått syn på något, som var märkvärdigare än du.

–Ja, det har de väl.

–Så är jag då äntligen framme vid den gamla moskén El Aksa, där paradisbru

–Hur kan du tänka så! inföll Gertrud. Det är val det bästa du har gjort i hela ditt liv.

Gertrud låg nu i helt glad väntan och lyssnade. Hon hade så pass stark feber, att hon inte kunde hålla isär verkligt och osant, utan hon var fullt i

–Så skjuter jag av mig tofflorna och går in i El Aksamoskén, fortfor Gabriel. Han tyckte, att det gick underbart lätt för honom att sätta ihop den här historien, men han kände ett så djupt medlidande med Gertrud. Det var detta, som födde orden på hans läppar. Det enda, som oroade honom, var. att han ändå till sist måste säga Gertrud, att han inte i verkligheten kunde skaffa he