Jerusalem

Baram pascha red kort därpå bort från kolonien, men om en timme kom Machmud tillbaka dit, ledande paschans vackra, vita åsna. Han lämnade den till kolonisterna med hälsning från Baram pascha, att han önskade, att den skulle få dra de små barnen till skolan om morgonen.

I Gehe

Utanför Jerusalems murar på södra sluttningen av Sion ägde en av de amerikanska missionsanstalterna en kyrkogård, och där hade de Gordonska kolonisterna fått tillåtelse att begrava sina döda. De hade redan en hel mängd av de sina där ute, alltifrån den lille Jacques Garnier, som hade varit kajutpojke på den stora ångaren L'Univers och hade varit den första bland Gordonisterna, som avlidit, ända till Edward Gordon själv, som hade dött i feber förra året, strax efter hemkomsten från Amerika.

De

Nere i östra hörnet, där man skulle ha ku

Tims Halvor Halvorsson hade också en av de sina på den där kyrkogården. Det var den yngsta av hans döttrar, en liten en, som inte hade varit mer än tre år gammal. He

Om hon hade dött i Dalarne och blivit begraven på hemsocknens kyrkogård, skulle han väl ha ku

En eftermiddag gick Halvor ner i Josafats dal och plockade händerna fulla av röda vallmorosor, de vackraste och gladaste han kunde fi

–Ack, om jag hade min lilla flicka här ute i det fria under en grön grästorva, så att hon åtminstone inte vore omgärdad av den där förfärliga muren ! Han hade alltid hatat den höga muren, som omgav begravningsplatsen. Var gång han tänkte på den döda, tyckte han, att han hade stängt in den lilla stackaren i ett mörkt och kallt hus och lämnat he

Halvor steg upp ur dalen och följde den smala stigen, som löper fram under ringmuren, ända tills han kom ut på Sions kulle. Kyrkogården låg en smula väster om Sionsporten nedanför armeniernas stora trädgård.

Halvor gick hela tiden och tänkte på sitt barn. Han vandrade framåt den kända vägen utan att lyfta ögonen från marken. Men på en gång hade han en känsla av att något här ute inte var sig likt. Han såg upp och märkte, att några karlar gingo ett stycke från vägen och arbetade med att riva ner en mur. Halvor blev stående och betraktade dem. Vad kunde det vara för en mur, som de revo? Hade det varit en byggnad eller en inhägnad? Det borde väl vara just där, som kyrkogården skulle ligga, eller hade han kanske tagit av åt orätt håll?

Det dröjde ett par minuter, i

Halvor försökte intala sig, att den hade blivit nerriven, därför att meningen var att utvidga platsen eller att ersätta muren med ett järnstaket. Han tänkte på att det säkert skulle bli mindre fuktigt och kallt där i

Han var andlös, när han klättrade över murspillrorna och kom in på begravningsplatsen. Äntligen var han så långt kommen, att han kunde se hur det stod till där i

Halvor fick lov att sätta sig ner på en sten, medan hjärtat bråkade som värst. Så småningom började det arbeta som förut, fast med tyngd och ansträngning.

–Å, jag lever nog, sade han sakta. Jag får nog leva.

Han tog mod till sig och såg in på begravningsplatsen än en gång. Alla gravar stodo öppna, och kistorna, som hade varit nersatta i dem, voro borta. På marken lågo ett par skallar och kotor. De hade väl fallit ur några kistor, som varit murkna. Alla gravhällarna hade blivit sammanförda i ett hörn av kyrkogården.

–Å, Herre Gud, var har de gjort av de döda? utropade Halvor.

Halvor gick fram till arbetarna.

–Var har ni gjort av Lill Greta? frågade han på svenska Han var inte riktigt sig själv, hade inte fullt reda på vad han sade. Så märkte han, att han talade det gamla språket. Han strök sig över pa

Han försökte tänka på vem han var. Han var ju inte något lättskrämt barn, utan en gammal, klok man. Han var en storbonde, hela socknen där hemma hade en gång sett upp till honom. Det gick inte an för en sådan man som han att förlora fattningen.

Halvor antog en styv och stram hållning och frågade arbetarna på engelska om de visste varför kyrkogården hade blivit uppriven.

Det var infödda, som utförde arbetet, men en av dem kunde tala en smula engelska.

Han berättade Halvor, att amerikanarna hade sålt begravningsplatsen till tyskar och att dessa ämnade bygga ett sjukhus där. Därför måste de döda upp ur jorden.

Halvor stod tyst en stund och grubblade över svaret. Jaså, det skulle bli ett sjukhus här, just här. Tänk, att man inte hade ku

Halvor stod och kämpade med gråten, men han sökte alltjämt se ut, som om saken inte anginge honom. Han påtog en likgiltig min. satte fram foten och stod och svängde med sin bukett av röda vallmor.

–Men var har ni gjort av de döda? frågade han.

–Amerikanarna har varit här och fört bort sina kistor, svarade arbetaren. Alla, som hade några döda här, har fått bud om att de skulle komma och hämta dem.

Här avbröt sig den talande och betraktade Halvor.

–Kanske att du är från det stora huset utanför Damaskusporten? sade han. De, som bor där, har inte fört bort en enda av de sina.