Jerusalem

–Till oss har det inte kommit något bud, sade Halvor. Han stod alltjämt och svängde med blommorna. Hans ansikte såg ut att ha förvandlats till sten, under det han bemödade sig att inte visa de främmande karlarna hur han plågades.

–De, som inte är avhämtade, ligger där borta, sade arbetaren och pekade neråt kullen. Jag ska visa dig var de är, så att ni kan komma och begrava dem.

Karlen gick före och Halvor följde efter honom. När de klättrade över den nervräkta muren, tog Halvor upp en sten. Arbetaren gick lugn och obesvärad, medan Halvor kom efter med stenen i handen.

–Det är besy

–Lill Greta, Lill Greta, fortfor han, hon var så fin, att hon väl hade förtjänat ligga i marmorkista. Och så har hon inte en gång fått vara i ro i den här usla graven.

–Kanske att det var just den här karlen, som tog opp he

–Jag ska tala om för dig, att det var Lill Greta från Ingmarsgården, sade han, under det att han gick och retade: upp sig, och hon skulle med rätta ha legat vid sidan av Stor Ingmar. Hon var av sådant folkslag, hon. att hon hade rätt att sova i egen grav till världens yttersta tid. Här blev det inte firat något ordentligt gravöl över he

Halvor höjde stenen och skulle säkert ha kastat den, om inte karlen just i detsamma hade sta

–Här har du dem, sade han.

Mellan avskrädeshögar och ruinhopar låg en djup grop, och i de

Medan Halvor stod och såg ner, kom arbetaren att betrakta hans hand, som höll så hårt om stenen, att fingertopparna vitnade. Karlen flyttade blicken upp till hans ansikte och måtte däri ha läst något förfärligt. Han gav till ett utrop och tog till flykten.

Men Halvor tänkte nu inte mer på honom. Han var alldeles tillintetgjord av det han såg. Det förfärligaste var, att den sträva liklukten hade stigit upp i luften och vitt och brett förku

Halvor påminde sig med en rysning, att han befa

–Detta är sa

Men Halvor stod inte länge stilla och betraktade detta. Han sprang ner i gropen, vräkte undan de tunga kistorna i och kröp in mellan de döda. Han sökte och sökte, tills han fa

–Hon ska då åtminstone inte säga, att he

–Käraste barn! sade han med allvarlig och övertygande stämma, som ville han försvara sig inför den döda. Käraste Lill Greta, vi visste inte om detta. Ingen visste om, att du skulle bli kastad opp ur jorden. Andra fick veta vad som stod på, men inte vi. De håller oss inte för mä

När han kom upp ur gropen med kistan, kände han på nytt, att hjärtat var i olag. Han måste sätta sig ner, tills den värsta smärtan hade gett med sig.

–Du ska inte vara rädd, barnet mitt, sade han. Det här går snart över. Du ska inte tro, att jag inte orkar bära bort dig härifrån.

Så småningom fick han sina krafter tillbaka, och med kistan på axeln vandrade han upp mot Jerusalem.

När han gick framåt på den smala stigen utanför muren, tyckte han, att allt, vad han såg, hade fått ett a

–Du ska inte vara ond på far, barnet mitt, därför att han har fört dig till ett obarmhärtigt land, sade han.

–Om detta hade hänt där hemma, fortfor han, så skulle skogen ha gråtit, och bergen skulle ha jämrat sig, men detta är ett obarmhärtigt land.

Han gick allt långsammare för att spara hjärtat, som inte tycktes ha kraft att driva blodet genom kroppen. Han kände sig hjälplös och förtvivlad, och framför allt kom det över honom ångest, därför att han var så långt borta i främmande land, där ingen skulle ha barmhärtighet med honom.

Så vek han om hörnet och gick fram utefter den östra muren. Den gravfyllda Josafats dal utbredde sig under honom.

"Och det är här, som domen ska stå och de döda ska uppväckas", tänkte han.

"Vad ska Gud säga om mig på domens dag, som har fört de mina till de

"Och jag har även övertalat mina gra

Han tyckte sig höra hur hans landsmän höjde sin röst mot honom. "Vi trodde på honom, och han förde oss till ett land, där vi var mera föraktade än hundar, och till den staden, vars grymhet dödade oss."

Han sökte skaka bort dessa tankar, inte längre dröja vid detta. Men det var honom omöjligt. Han såg nu på en gång alla svårigheter och alla faror, som väntade hans kamrater. Han tänkte på den tunga fattigdom, som snart måste komma över dem, då de inte mottogo lön för något arbete. Han tänkte på det ovana klimatet och på sjukdomarna, som skulle ödelägga dem. Han tänkte på de hårda bud, som de hade pålagt sig själva, som skulle medföra splittring och undergång. Han kände sig dödstrött.

–Lika litet som vi kan odla detta landets jord och dricka dess vatten, lika litet kan vi fortsätta att leva här! utropade han.

Han släpade sig framåt allt långsammare. Han var alldeles utmattad och kraftlös.

Kolonisterna sutto redan vid aftonmåltiden, då en svag ringning hördes på portklockan.

När porten öppnades, satt Tims Halvor på marken där utanför. Han var nära nog döende. Hans lilla dotters likkista stod bredvid honom. Han satt och bröt blommor ur en stor bukett av vissnad vallmo och strödde över kistan. 1

Det var Ljung Björn, som hade kommit ut för att öppna. Han tyckte sig märka, att Halvor sade något och böjde sig ner för att höra bättre.

Halvor började flera gånger på nytt, i

–De har kastat ut våra döda, sade han, de ligger under öppen himmel borta i Gehe

–Vad säger du? frågade Björn. Han förstod inte alls vad det var fråga om.

Den döende reste sig upp med en sista ansträngning.

–De har kastat ut våra döda ur sina gravar, Björn. I de

När han hade sagt detta, sjönk han åter samman och satt stönande på marken.

–Jag har fått så ont, Björn. Det är visst något åt hjärtat, framstötte han. Jag var rädd, att jag skulle dö, i