Jerusalem

Gabriels läppar började darra, och på en gång kommo tårarna häftigt störtande ur hans ögon. Hellgum och Gertrud stodo tysta bredvid och läto honom gråta. Gabriel tryckte ansiktet mot dörrposten. Han grät starkt och snyftande.

Om en liten stund lugnade han sig. Han kom fram till Gertrud och tog he

– Du ska ha tack för att du fick mig att gråta, sade han. Hans röst var nu mjuk och mild. Man kunde nästan tro, att det var gamle Hök Matts, hans far, som talade. Jag ska nu visa dig något, som jag inte ämnade låta någon mä

Gertrud tog brevet och läste det. Så såg hon upp på Gabriel.

– Jaså, det var därför hon dog, sade hon. Gabriel nickade.

– Nog tänker jag, att det var därför, sade han. Gertrud nästan skrek till:

– Jerusalem, Jerusalem, du tar allas vårt liv! Jag tror, att Gud har övergivit oss!

Mrs Gordon kom in genom porten i detsamma. Hon sände genast Gabriel och Hellgum bort till begravningsplatsen. Gertrud gick in i det lilla rummet, där hon hade bott samman med gunhild. Hon sta

Hon satt där i en skräck, lika stark och oregerlig som spökrädsla. Hon trodde, att ä

Hon visade bort tvivlen för en stund, men strax därpå överraskade hon sig med att hon satt och räknade upp alla dem, som hade råkat i olycka för utvandringens skull. Ingenting tycktes ha varit mer säkert och visst, än att Gud ville, att de skulle resa till Palestina, hur kunde det då vara möjligt, att det endast medförde elände?

Hon hade skaffat sig pe

– Vad ska jag skriva, så att de tror mig? utbrast hon. Om jag la mig att dö såsom Gunhild, så kanske de trodde mig, då jag skriver, att vi är oskyldiga.

Dagen släpade sig mot sitt slut, och natten kom. Gertrud var så olycklig, att hon inte kunde sova. Hon såg Gunhilds ansikte framför sig, och oupphörligen måste hon undra över vad den döda grubblade på. Det blev he

I

På de

När hon först kom ut i nattens mörker, kände hon dubbel ångest. Hon tänkte gång på gång igenom all den olycka och orättvisa, som hade timat på en enda dag.

Men alltsom hon gick längre uppåt berget, tyckte hon, att det blev förunderligt ljust inom he

"Det är ju det enda möjliga", tänkte hon. "När sådana orättvisor få ha sin gång, måste ju världen befi

Hon sta

Om det så förhöll sig, kunde hon förstå, varför de alla hade blivit kallade till Jerusalem. Av Guds nåd hade hon och he

Hon vandrade med snabba steg uppför bergssluttningen, till dess hon nådde högsta punkten, därifrån Jesus uppsteg till himmelen.

På själva den inhägnade platsen kunde hon inte komma in, men hon stod där utanför och såg upp mot skyn, som nu ljusnade i den hastigt inbrytande dagningen.

"Kanske är det redan nu i dag han ska komma", tänkte hon. Hon knäppte sina händer och såg upp mot morgonhimlen, som var betäckt av lätta, fjunlika skyar.

I detsamma antogo dessa en röd skiftning, och ett återsken därav tycktes låga upp på Gertruds ansikte.

– Han kommer, sade hon, det är säkert, att han kommer.

Hon stirrade på morgonrodnaden, som hade hon sett den för första gången. Hon tyckte, att hon såg långt in i himmelen. Rätt öster ut såg hon ett djupt valv med en hög, bred port, och hon väntade blott, att porthalvorna skulle svänga åt sidan, för att Kristus och alla hans änglar skulle ku

Om en stund öppnades också verkligen österns port, och solen skred fram på himlen. Gertrud stod i orörlig förbidan, medan den sänkte sitt sken ner över bergstrakten väster om Jerusalem, där räckor av kullar vältrade fram som vågor i ett hav. Hon stod stilla och väntade, ända tills solen hade kommit så högt upp, att dess strålar glimmade på korset ovan gravkyrkans kupol.

Det föreföll Gertrud, att hon hade hört, att Kristus skulle komma i soluppgången på morgonrodnadens vingar. Hon insåg, att hon inte kunde vänta honom de

– Han ska komma i morgon i stället, sade hon med största tillförsikt.

Hon gick ner från berget och kom åter till kolonien med ansiktet strålande av lycka. Men hon anförtrodde ingen den stora, glada visshet, som fyllde he

Nästa morgon stod hon ånyo på Oljoberget i den tidiga morgonstunden.

Och morgon efter morgon kom hon tillbaka, därför att hon ville vara den första av alla mä

He

Gertrud försökte att vara lydig och sta

De

Om en tid blev man så van vid he

Ibland, när hon steg ner från berget, kom hon rätt emot Gabriel, som stod och hängde mot en mur och väntade he

De följdes sedan åt fram till kolonien, och Gertrud förstod nog, att Gabriel hade inväntat he