Jerusalem

– Det är inte jag, som är ovärdig att komma he

Ingen förstod he

Hon flydde med stor hast från platsen, sprang så fort, som det var he

Här sta

– O Gud! O Gud! utropade hon. Är jag nu en mörderska? Är jag nu skuld till en mä

I nästa ögonblick vände hon sig mot staden, vars höga, dystra mur reste sig tätt bredvid he

Hon vände sig från staden med en rysning för att gå mot kolonien, vars tak hon såg sticka upp på avstånd. Men gång på gång sta

Det föreföll sig så, att då Gertrud hade kommit till Palestina, hade hon tänkt: "Här är jag i min herres och konungs eget land, nu är jag under hans särskilda vård, här kan jag inte drabbas av något ont." Och hon hade invaggat sig i den tron, att Kristus hade befallt he

Men nu kände sig Gertrud, som den måtte kä

Hon visade modigt från sig tanken, att hon hade varit vållande till den unga ryskans död, hon ville inte bära samvetskval fördenskull. Men hon kände en dunkel fruktan för den skada, som de

– Jag måste väl nu alltid se för mina ögon hur hästarna kom emot he

Det sköt upp en fråga inom he

– O Gud, sade hon i sin stora förtvivlan, jag trodde, att du älskade mig och ville styra allting till det bästa för mig! O Gud, jag var så lycklig, då jag trodde, att du beskyddade mig!

När Gertrud kom tillbaka in i kolonien, mötes hon av en besy

Snart fick hon veta, att Gunhild hade blivit fu

Gertrud gick ner i tvättstugan. Hon stod länge och betraktade Gunhild och kom i häftig gråt. Hon hade alltid hållit mycket av he

Men plötsligen upphörde Gertrud att gråta, och hon såg på Gunhild med oro och förskräckelse. Hon märkte, att Gunhild låg där med ett uttryck i sitt ansikte, som hon hade haft i levande livet, när hon hade funderat på något, som hade varit svårt eller invecklat. Det var besy

Gertrud gick långsamt bort från den döda. När hon hade sett det spörjande uttrycket i Gunhilds ansikte, hade hon blivit återförd till sina egna bekymmer. Hon tyckte, att Gunhilds ansikte, hade hon blivit återförd till sina egna bekymmer. Hon tyckte, att Gunhild också låg och undrade över varför Jesus hade sänt he

När Gertrud åter kom ut på gården, skyndade Hellgum emot he

– Det var Gabriel, som fa

– Det var allt förfärligt för Gabriel att fi

Gertrud såg sig omkring som en nyvaknad. Ja visst, ja visst, det kände hon ju till av gammalt, att Gabriel hade tyckt om Gunhild. De skulle ju ha gift sig med varandra, om inte Jerusalemsresan hade kommit i vägen. Men de hade båda kommit överens om att de ville fara till Palestina, fastän de visste, att Gordonisterna inte tilläto, att deras anhängare gifte sig. Och nu hade Gabriel fu

Gertrud gick bort mot Gabriel, som stod orörlig nere vid porten och inte tog ett steg emot he

– Det skulle vara gott för Gabriel, om han kunde få gråta, viskade Hellgum till Gertrud.

Gertrud räckte Gabriel tyst handen, såsom man gör med de närmaste anförvanterna på en begravning. Gabriels hand låg slapp och kall i he

– Hellgum säger, att det var du, som fa

Gabriel stod lika orörlig.

– Det var allt bra svårt för dig, fortfor hon, medan Gabriel stod som en stenbild. Gertrud hade nu hu

– Men jag tror, att Gunhild tyckte om, att det var du, som fa

Gabriel ryckte till. Han såg stort på Gertrud.

– Tror du, att hon tyckte om det?

– Ja, sade Gertrud, jag förstår, att det var svårt för dig, men jag tror, att hon hade velat, att det skulle vara du, som fa

– Jag vek inte från he

– Ja, det gjorde du nog, sade Gertrud.