Jerusalem

Hästen måste således upp i drivan. Den bar, ända till han hade kommit upp på toppen. Då sjänk han med ens. Han försva

På samma gång som hästen sjönk i drivan, bröts ena skakeln, och de kunde inte fara vidare.

Några minuter därefter öppnade prästen dörren till storrummet på Ingmarsgården.

Där bra

När prästen trädde in och berättade om det missöde, som hade hänt honom, kommo alla i rörelse. Drängarna gingo ut för att gräva fram hästen ur drivan. Halvor förde kyrkoherden fram till bordet och bad honom sitta ner på långbänken. Karin sände pigorna ut i köket för att koka kaffe och laga gästabudsmat till kvällsvard. Själv hängde hon upp prästens päls att torka framför brasan, tände hänglampan och flyttade sin spi

"Bättre kunde jag inte ha blivit mottagen, om Stor Ingmar hade levat", tänkte kyrkoherden.

Halvor började ett långsamt samtal om väglaget och övergick sedan till att fråga om kyrkoherden hade fått väl betalt för sin säd och om han hade fått den där reparationen gjord, som han hade önskat i långan tid. Karin frågade efter prosti

Prästens dräng kom in, sade, att hästen var framgrävd, seldonen lagade och allt i ordning för avresan. Karin och Halvor trugade och bådo, att prästen skulle sta

Kaffet kom in. Största silverka

Kyrkoherdens små runda ögon vidgade sig av undran. Gång på gång strök han med handen över pa

Halvor visade kyrkoherden huden av en älg, som förra hösten hade blivit fälld å Ingmarsgårdens skog. Fällen blev utbredd på golvet, aldrig hade kyrkoherden sett en större och vackrare. Karin kom fram till Halvor och viskade sakta till honom. Strax bad Halvor kyrkoherden ta emot fällen som gåva.

Karin gick och sysslade med att plocka fram ur de blåmålade skåpen härligt gamalt silver. På bordet bredde hon ut en duk med bred hålsöm och lade fram så många silverskedar, som om hon hade dukat till gille. Mjölk och dricka slog hon upp i vldiga silverka

Efter måltiden villa kyrkoherden resa. Halvor Halvorsson själv och två av hans drängar följde honom, öppnade väg genom drivorna, höllo släden stadigt uppe, då den ville välta, och lämnade inte prästen, förrän han var hemma vid gården.

Kyrkoherden stod välbehållen på prostgårdstrappan. Han tänkte på hur gott det var att återfå gamla vä

Han fick äntligen fram ett sammanviket papper. Han undrade om det gick an att lämna det nu. Det var en kungörelse, som skulle uppläsas i kyrkan dagen därpå. Kanske kyrkoherden ville ta den, så sluppe han att sända särskilt bud till kyrkan.

Då kyrkoherden hade kommit in till sig och fått ljus tänt, vek han upp papperet och läste:

"Till förljd av ägaren avflyttning till Jerusalem utbjudes till salu skattehemmanet Ingmarsgården..."

Kyrkoherden kom inte vidare i läsningen. Hans tankar blevo djupa och undrande.

– Jaså, nu är det här över oss, mumlade han, som om han hade talat om ett oväder. Det är på detta jag har väntat i många Herrans år.

Hök Matts Eriksson

Det är en vacker dag på våren. En bonde och hans son äro stadda på vandring till det stora bruket, som ligger nere i södra ändan av socknen.

De bo långt uppe i norr och måste således genomvandra nästan hela socknen. De gå förbi alla de nysådda fälten, som just nu hålla på att betäckas med brodd. De se alla de saftigt gröna rågåkrarna, alla de fagra vallarna, där klövern snart ska börja rodna och dofta.

De gå också förbi en hel mängd hus, som man målar och ger nya fönster eller förser med glasverandor. De gå förbi trädgårdar, där man gräver och planterar. Alla mä

Bonden kan inte låta bli att sta

Sonen söker gång på gång vända hans tankar från allt detta.

– Jag tänker på att ni och jag snart ska vandra genom dalen i Saron och öknen i Juda, säger han.

Fadern småler litet och hans ansikte ljusnar för ett ögonblick.

– Det blir nog kärt, svarar han, att få gå i den dyra Herrens Jesu fotspår.

Men öonblicket därefter äro hans tankar upptagna av ett par lass med osläckt kalk, som komma honom till mötes.

– Å nej, Gabriel, säger han, vem tror du det kan vara, som tar hem kalk? Folk säger, att det växer otroligt efter kalk. Det ska bli något att titta på till hösten.

– Till hösten, far! säger sonen varnande.

– Ja, jag vet, svarar bonden, att till hösten ska jag bo i Jakobs hyddor och plantera i konungsma

– Ja, svarar sonen, det är så, amen, amen.

De gå tysta en stund och ge akt på den frambrytande våren. Vattnet skvalar fram i dikena, och själva vägen är svårt sönderbruten av vårregn. Vart man ser, är det arbete, som behöver göras. Varje mä

– Nå ja, säger bonden eftertänksamt, det är en sa

Sonen bara rycker på axlarna. Han inser, att han måste låta den gamle prata.

– Det är nu ett och trettio år, sedan jag som ung pojke köpte en utmark långt norr ut i socken, säger bonden. Det hade aldrig varit taget ett spadtag där. Halva egendomen var en myrmark, och andra hälften var ett stenrös. Där såg alldeles förskräckligt ut. I det där stenröset har jag gått och brutit sten, så att jag tänkte ryggen skulle gå av. Och ändå tror jag, att jag hade värre arbete med myrmarken, i

– Ja, nog har ni arbetat, far, säger sonen. Det är därför Gud tänker på er och kallar er till sitt heliga land.

– Då till en början, fortfor bonden, bodde jag i en stuga, som inte var mycket bättre än en kolkoja. Den var rest av obarkade stockar, och på taket låg bara tilltrampad jord. Jag kunde aldrig få taket tätt, utan det regnade in. Det var mycket svårt, i sy

– Far, frågar sonen, varför håller ni så fast vid ett ställe, där ni har slitit så ont?

– Men tänk också vilken glädje det var, svarar fadern, då jag fick bygga stora stall åt djuren och då boskapen år efter år förökade sig så, att jag ständigt måste tänka på att vidga utrymmet! Om jag inte skulle sälja egendomen nu, borde jag ha lagt om lagårdstaket. Det kunde ha passat att göra det just vid den här tiden, så snart jag hade blivit färdig med sådden.