Jerusalem

– Ja, ja, ropade de, vi har alla hört det.

Men nu började gamla gumman Eva Gu

–Jag har ingenting hört. Jag får inte följa er. Jag är Lots hustru, jag får inte följa på flykten. Jag måste stå kvar och bli förvandlad till en saltstod.

Hon grät av ängslan, och Hellgumianerna samlades omkring he

– Jag kan ingenting höra, sade hon, men ni måste ta mig med i alla fall. Ni får inte lämna mig kvar, ni får inte låta mig fördränkas i svavelfloden.

– Du ska vänta, Eva, sade Hellgumianerna. Kallelsen kan komma. Den ska visserligen komma i natt eller i morgon.

– Ni svarar inte, sade gumman, ni svarar mig inte på detta, som jag frågar om. Ni ämnar kanske inte ta mig med, om ingen kallelse kommer till mig.

–Den kommer, den kommer! ropade Hellgumianerna.

– Ni svarar inte! sade gumman med förtvivlan i rösten.

– Kära Eva! sade Hellgumianerna. Vi kan inte ta dig med, om inte Gud kallar dig. Men frukta inte! Kallelsen ska komma.

Då reste sig gumman hastigt från sin knäböjande ställning, rätade upp sin bräckliga kropp och stötte käppen hårt i golvet.

– Ni ämnar resa och låta mig förgås! sade hon. Ja, ]a, ]a. Ni ämnar resa och låta mig förgås!

Hon hade blivit rasande vred, och man såg än en gång Eva Gu

– Aldrig mer vill jag veta av er! ropade hon. Jag vill inte bli räddad av er. Tvi vare er ! Ni skulle överge hustru och barn och far och mor för att frälsa er själva. Tvi, ni är galningar, som lämnar era goda gårdar. Ni är vettvillingar, som löper efter falska profeter. Det ska bli över er, som det ska regna eld och svavel. Det ska bli ni, som ska förgås. Men vi, som sta

Timmerstocken

I sena skymningsstunden de

Den unge ma

Utanför skolhuset har hästen fått göra halt, och en ung flicka har nästan genast kommit ut genom grinden för att beskåda timmerstocken.

Och hon kan inte bli trött att beundra den. Vad den är lång och tjock, vad den är rak, vad den har för en vacker, ljusbrun bark, vad den har för en fast, felfri ved !

Den unge ma

Den unga flickan har sett tusen och åter tusen stockar flottas förbi på älven eller släpas fram på landsvägen. Hon kunde aldrig tro, att hon skulle bli så glad att få se en timmerstock.

– Ack, Ingmar, säger hon, det är ändå bara den första!

Mitt i sin glädje har hon blivit ängslig vid tanken på att det har fordrats fem år av strävan och arbete, i

Men Ingmar tycker, att alla svårigheter nu åro övervu

– Vänta du, Gertrud! säger han. Får jag bara timret nerkört, medan det är före, så ska huset snart stå där.

Det börjar bli skarpt kallt, solen är nergången för länge sedan. Hästen står och fryser, han rister på huvudet och skrapar med foten. Pa

Men de båda unga frysa visst inte. De hålla sig varma med att bygga sitt hus färdigt från källaren till vinden.

Och då huset är byggt, börja de möblera det.

– På den här långväggen ska vi ställa soffan, säger Ingmar.

– Men jag vet inte, att vi har någon soffa, svarar flickan.

Då biter den unge ma

Då måste också Gertrud förråda något, som hon har hållit dolt i fem år. Hon talar om, att hon har förfärdigat och sålt hårarbeten och hemgjorda band, och med pengarna, som hon har fått för detta, har hon redan skaffat allt möjligt husgeråd, grytor och pa

Ingmar blir lycklig över en sådan rikedom och vet inte hur han ska prisa he

– Vad är det Ingmar? frågar flickan.

– Jag tänker på att det bästa av alltsammans ändå blir att få dig.

Gertrud svarar ingenting, men hon lägger sin hand smekande på den stora stocken, som ska sättas in i väggen i det hus, där hon ska ha sitt hem med Ingmar. Hon vet, att det är trygghet och trevnad, som vänta he

I detsamma går en gammal gumma förbi. Hon går fort och talar häftigt och högt, som om hon vore uppretad.

– Ja, ja, ja, säger gumman, deras lycka ska inte räcka längre än från daggryning till morgonrodnad. Då prövningen kommer, ska deras tro brista, som om den vore ett rep, spu

– Hon menar väl aldrig oss? säger den unga flickan.

– Hur skulle detta ku

På Ingmarsgården

Nästa dag var en lördag. Då var kyrkoherden ute och åkte sent på kvällen i svårt yrväder. Han kom från en sjuk långt norr ut på storskogen och arbetade sig mödosamt hemåt. Hästen sjönk djupt i drivorna, släden var gång på gång nära att välta, både prästen och drängen måste ofta stiga ur för att trampa upp väg. Det var inte särdeles mörkt. Månen tågade fram stor och helrund bakom snömolnen, och månskenet lyste upp dem så mycket, att de hade tagit en ljust grå färg. Då prästen blickade uppåt, såg han snöflingorna virvla och flyga, fyllande hela luften med små vita punkter.

De resande hade inte lika svårt att komma fram överallt. Det fa

Både kyrkoherden och hans dräng talade med största oro om den stora drivan, som under alla svåra yrväder brukade torna upp sig utmed ett högt gammalt plank, alldeles i närheten av Ingmarsgården.

– Kommer vi bara genom den, så är vi så gott som hemma, sade de.

Kyrkoherden tänkte på hur ofta han hade bett Stor Ingmar flytta bort det höga planket, som gjorde, att snön trängde ihop sig just där. Men det hade aldrig lett till något. Och på samma sätt var det än i dag. Om också allt a

snart voro de i sikte av gården och fu

Men detta tillät inte kyrkoherden. Han hade inte växlat ett ord med Karin och Halvor på över fem år. Han var inte gladare, än någon a