Jerusalem

För de

Då de kommo åter från det fjärran landet, skrevs det om dem i alla tidningar, och somliga kallade dem dårar, och somliga kallade dem bedragare."

När Halvor hade föreläst allt detta, gjorde han ett uppehåll och återgav med sina egna ord hela berättelsen, för att alla måtte förstå.

Så fortsatte han:

"Men se, nu fi

Vi, som bo i detta hus, läste i en tidning om dessa dårar, som voro hemkomna från Jerusalem, och vi började säga till varandra: 'Dessa mä

Och vi skrevo till dem, att de skulle komma till oss och besöka oss. Och de, som voro komna från Jerusalem, hörsammade kallelsen, och vi jämförde varandras tro och sade: 'Se, vi tänka och tro samma sak. Det är en Guds nåd, att vi hava fu

De berättade för oss om Guds stads härlighet, där den ligger skinande på sitt vita berg, och vi prisade dem lyckliga, som vandrade på de vägar, där Jesus har vandrat.

Då sade någon av oss: 'Vad, varför skulle vi ej följa er ut till Jerusalem?'

De svarade: 'I skolen ej följa oss dit, ty Guds heliga stad är full av split och strid, av nöd och sjukdom, av ondska och fattigdom.'

Och genast ropade en a

Då hörde vi alla samtliga Guds röst brusa genom våra hjärtan och säga: 'Ja, ja, detta är min vilja.'

Vi frågade dem om de ville upptaga oss ibland sig, fastän vi voro fattiga och olärda, och de svarade, att de ville det.

Då beslöto vi, att vi ville vara bröder och systrar och dela allt, och de togo vår tro och vi deras, och hela tiden var anden över oss, och vi kände en stor glädje. Och vi sade: 'Nu se vi, att Gud älskar oss eftersom han sänder oss till samma land, dit han en gång sände sin son. Och nu veta vi, att vår lära är den rätta, eftersom Gud vill, att den skall förku

Men då sade någon, som hörde oss till: 'Och våra bröder hemma i Sverige!' Och vi sade till Jerusalemsfararna: 'Vi äro flera, än I här ser. Vi hava bröder och systrar, som sitta hemma i Sverige. Och de äro svårt prövade genom avfall och föra en hård kamp för rättfärdigheten, därför att de måste leva bland syndare.'

Då svarade Jerusalemsfararna: 'l.åten era bröder och systrar i Sverige komma efter oss till Jerusalem och taga del i det heliga arbetet!'

Och vi voro först glada åt tanken, att I skullen följa oss och leva ett gemensamt liv med oss i fröjd i Jerusalem, men strax därefter blevo vi bekymrade och sade: 'Aldrig ku

Men Jerusalemsfararna svarade: 'Vi hava inga åkrar och inga stora gårdar att bjuda dem, men de skola få vandra på de vägar, som hava nötts av Jesu fötter.'

Vi voro ä

Jerusalemsfararna svarade: 'De skola förstå hur Palestinas stenar tala om deras frälsare.'

Vi sade: 'De skola ej vilja dela sina egendomar bland främlingar och bliva pe

Jerusalemsfararna svarade: 'Vi hava ej makt och ägodelar att bjuda dem, men vi bjuda dem dela Jesus', deras frälsares, lidande.'

Då detta var sagt, kände vi åter stor glädje och menade, att I skullen komma.

Men nu säger jag er, käre bröder och systrar, talen ej samman, då I haven läst detta, utan varen stilla och lyssnen! Och vad Guds röst bjuder eder att göra, det gören!"

Halvor vek samman brevet och sade:

–Nu ska vi göra, som Hellgum skriver. Vi ska vara stilla och lyssna.

Det blev en långvarig tystnad i storrummet på Ingmarsgården.

Gamla gumman Eva Gu

Gumman tänkte inte ett ögonblick, att det för någon kunde vara en uppoffring att resa från hem och fosterjord, då det gällde något sådant som detta. Det ingick inte i he

Alla sutto med slutna ögon, fördjupade i sig själva. Flera våndades så, att det bröt ut kallsvett på deras pa

Solen hade sjunkit, så att den stod vid horisonten och sköt skarpa strålar in i rummet. Solskenet lade sig blodrött över de många bleka ansiktena.

Äntligen flyttade sig Ljung Björns hustru, Mlärta Ingmarsdotter, ner från bänken och sjönk på knä på golvet. Och efter he

På en gång drogo flera av dem ett djupt andetag, och deras ansikten upplystes av ett leende.

Därpå sade Karin Ingmarsdotter med förundran i rösten:

– Jag hör Guds röst, som kallar mig.

Nämndemans Gunhild höjde händerna i hänryckning, medan tårarna strömmade över he

– Jag ock ska resa, sade hon. Guds röst kallar mig.

Därpå talade Krister Larsson och hans hustru nästan samtidigt:

– Det ropar i mitt öra, att jag ska fara. Jag hör Guds röst kalla mig.

Kallelsen kom till den ena efter den andra, och på samma gång lämnade dem all ångest och all saknad. Det var en stor, stor glädje, som kom över dem. De tänkte inte mer på sina gårdar och sina anförvanter. De tänkte allenast på att deras samfund skulle blomstra upp på nytt, de tänkte på härligheten av att vara kallade till Guds stad.

Kallelsen hade kommit till de flesta, men den hade inte nått fram till Halvor Halvorsson. Han kämpade hårt i bön, och han ängslades och tänkte: "Gud vill inte kalla mig, som han har kallat de övriga. Han ser, att jag älskar mina åkrar och mina ängar mer än hans ord. Jag är inte värdig."

Karin Ingmarsdotter gick fram till Halvor och lade sin hand på hans pana.

– Du ska vara stilla, Halvor, och lyssna i stillhet.

Halvor knäppte sina båda händer samman så häftigt, att lederna knakade.

– Kanske Gud inte håller mig värdig att fara, sade han.

– Jo, Halvor, du får fara, men du ska vara stilla, sade Karin. Hon föll på knä bredvid honom och lade sin arm om hans liv. Lyssna nu stilla, Halvor, och utan fruktan !

Om ett par ögonblick försva

– Jag hör, jag hör något långt borta.

– Det är änglaharporna, som går före Guds röst, sade hustrun. Var nu riktigt stilla, Halvor ! Hon tryckte sig än närmare intill honom, såsom hon aldrig förr hade gjort i andras närvaro.

– Ack, sade han och slog ihop händerna, nu hörde jag det! Det sade till mig så högt, att det dånade i mina öron: 'Du ska fara till min heliga stad, Jerusalem!' Har ni alla hört det på samma sätt?