Jerusalem

Hon märkte, att Hellgumianerna voro rädda därför att Halvor hade kallat dem tillsammans på en vardag. De fruktade, att han hade ett nytt avfall att berätta dem. De sågo oroligt på varandra, mönstrade varandra med sjuka, misstänksamma blickar, som tycktes fråga: "Hur länge blir du beståndande, hur länge du?"

"Det vore nästan bättre att sluta, att upplösa samfundet med ens", tänkte de, "liksom det är bättre att dö en snabb död än att långsamt förtvina."

Ack, detta samfund, de

Under det att dessa bedrövade mä

Äntligen voro de uppe vid Ingmarsgården och trädde in under den snötäckta förstukvisten.

I storstugan på Ingmarsgården hängde uppe under taket en tavla, som för väl hundra år sedan hade blivit tillskapad av en gammal bygdemålare. Den föreställde en stad, i

Utanför staden promenerade herrar, som voro klädda i knäbvyxor och skor och stödde sig på spanska rör, och ut ur stadsporten körde en karet, vari sutto damer med pudrat hår och schäferhattar. Nedom muren växte träd med tätt, mörkgrönt lövverk, och över marken flöto gnistrande små bäckar genom högt, böljande gräs.

Under tavlan stod präntat med stora siratutstyrda bokstäver: "Detta är Guds heliga stad, Jerusalem."

Där den gamla målningen hängde uppe under taket, hände det inte ofta, att någon betraktade den. De flesta, som hade besökt Ingmarsgården, visste väl knappast om, att den fa

Men i dag var en krans av grönt lingonris uppsatt kring tavlan, så att den strax föll den besökande i ögonen. Eva Gu

Karin och Halvor kommo emot he

Eva Gu

–Ja, det har åter kommit brev från vår käre broder Hellgum, sade Halvor. Det är fördenskull som jag har sammankallat bröderna och systrarna.

– Jag kan förstå, att Halvor menar, att det är ett viktigt budskap, sade Kolås Gu

– Ja, sade Halvor, vi får nu veta vad Hellgum menade med det han sist skrev, att det förestod oss en stor prövning.

– Jag tänker, att ingen av oss ska frukta att lida för Herrens skull, sade Gu

Flera av Hellgumianerna voro inte komna, och det uppstod en lång väntan. Gamla gumman Eva Gu

Hon lyfte ögonen och såg upp mot Jerusalemstavlan.

– Ja, ja, mumlade hon, visst vill jag komma till den staden, som har portar av guld och vars murar är av bränt glas. Och hon började läsa upp för sig själv: "Och stadsmurens grundvalar voro prydda av all dyrbar sten, första grundvalen var en jaspis, den andra en saphir, den tredje en chalcedonier, den fjärde en smaragd, den femte en sardonix, den sjätte en sardis, den sjunde en chrysolit, den åttonde en beryll, den nionde en topazier, den tionde en chrysopras, den elfte en hyacinth, den tolfte en ametist."

Gumman var så djupt i

– Nu ska vi till en början sjunga en sång, sade Halvor. Jag tänker, att vi ska ta n:o 244.

Och Hellgumianerna stämde upp:

Eva Gu

"Ack, ack, att jag, gamla skrälle, ska vara så rädd för att dö!" tänkte hon nästan skamsen.

När sången var till ända, tog Halvor brevet och började veckla upp det.

I detsamma föll anden över Eva Gu

Därpå började han läsa med samma ton, som om han hade läst en predikan. "Kära bröder och systrar! Guds frid!

Allt hitintills har jag trott, att jag och I, som haven övergått till min lära, voro ensamma om de

Ty I skolen veta, att här i staden Chicago bodde i början av åttiotalet en man vid namn Edward Gordon. Han och hans hustru voro gudfruktiga. De sörjde bittert över all nöd som fa

Då hände sig, att Edward Gordons hustru måste göra en lång resa över havet och led skeppsbrott och blev nedkastad bland vågorna. Och då hon befa

Och kvi

Därpå drogo Edward Gordon och hans hustru samt trettio andra, som ville lyda Guds sista heliga bud, till Jerusalem.

Där levde de alla endräkteligen i samma hus. De delade sina ägodelar, tjänade varandra och vakade över varandras leverne.

Och de togo till sig de fattigas barn och skötte deras sjuka. De gåvo stöd till de ålderstigna, och de bistodo alla dem, som begärde deras hjälp, utan att fordra lön eller gengåva.

Men de predikade ej i kyrkorna eller på torgen, utan de sade: 'Det är vårt leverne, som skall tala för oss.'

Men mä

Och de, som ropade högst mot dem, voro de kristna, som hade dragit till Palestina för att omvända judar och muhammedaner genom undervisning och predikande. De sade: 'Vilka äro dessa, som ej predika? Säkerligen äro de hitkomna för att leva ett dåligt liv och för att njuta sina si

Och de upphävde ett skri mot dem, som gick över havet ända till deras hemland.

Men bland dem, som voro resta till Jerusalem, fa