Jerusalem

–Å, kära! sade sjömä

Barnet gungade förbi dem och såg upp till dem med lillgammalt allvar i ansiktet, liksom vore det ute i ett högviktigt ärende.

Strax därpå ropade en av karlarna, att han såg ä

Fartyget gungade mycket sakta framåt bland alla dessa döda, vilka tycktes omringa det, som om de önskade något.

Somliga kommo flytande i mycket stora grupper. Det såg ut att vara drivved eller något a

Alla sjömä

På en gång tyckte de, att en hel ö kom upp ur havet. Det såg ut som land, men då de kommo närmare, fu

De omgåvo skeppet på alla sidor, tycktes följa efter det, som om de ville göra färden över havet i dess sällskap.

Skepparen lät kasta om rodret för att fånga in vind i seglen, men det hjälpte föga. Seglen hängde slappa, och de döda fortforo att följa dem.

Sjöfolket blev allt blekare och tystare. Kuttern rörde sig framåt så långsamt, att de inte kunde undkomma de döda. Och de fruktade, att de skulle få ha det så hela natten.

Då steg en svensk matros upp i fören och började högt läsa fader vår. Därpå tog han upp en psalm.

Då han var mitt i psalmen, sjönk solen, och kvällsbrisen förde skeppet utom de dödas område.

Hellgums brev

Det var en gammal kvi

När gumman hade gått ett par steg, vände hon sig om för att betrakta sin stuga, som stod liten och grå under väldiga, snötyngda granar.

Hon såg tillbaka på den lilla kojan med stor kärlek i blicken.

– Många lyckliga dagar har jag levat här, sade hon högtidligt för sig själv. Ja, ja. Herren ger, och Herren tar.

Sedan vandrade hon bort på skogsvägen. Hon var mycket gammal och bräcklig, men hon var en av dem, som hålla sig raka och styva, hur än åldem försöker att böja dem.

Hon hade ett vackert ansikte och lent, vitt hår. Hon såg så mild ut, att det var förunderligt att höra he

Hon hade en lång väg för sig, ty hon skulle vandra ner till ett av Hellgumianernas möten på Ingmarsgården. Gamla Eva Gu

"Ack", tänkte hon nu, medan hon gick framåt stigen, "det var en ljuvlig tid, då allt var i sin begy

He

"Ack, att så många har försummat den rätta salighetens dag!" tänkte hon. "Nu kommer straffet över oss. Nästa sommar måste vi alla förgås, därför att så få har hörsammat kallelsen och därför att de, som har hörsammat den, inte har blivit beståndande."

Gumman vände sina tankar till att begrunda i

– Det var en tid, då han var mjölk och honug. sade hon. Han anbefallde oss tålamod med de oomvända och mildhet mot de avfallna. Han lärde de rika att bevisa sina barmhärtighetsverk lika mot rättfärdiga och orättfärdiga. Men nu på en tid har han varit galla och isop. Han skriver inte om a

Nu kom gumman ut i skogsbrynet, där hon kunde se ner över bygden.

Det var en mycket vacker dag i februari. Snöfälten utbredde sin vita renhet över hela trakten, alla träd stodo sänkta i vinterdvala, och inte en vind rörde sig.

Men gumman gick och tänkte på att hela de

"Han har inte sagt det med klara ord", tänkte gumman, "men han skriver ständigt om en stor prövning. Ack, ja, ack, ja, vem kan undra på om den här socken blir straffad som Sodom och förhärjad som Babylon!"

Då Eva Gu

"Se där är skolmästarns Gertrud", tänkte hon, då hon mötte en vacker flicka på vägen. "He

Gumman kastade mörka blickar omkring sig, när hon vandrade genom kyrkbyn, som hade växt och utvecklat sig till en rent otänkbar härlighet. Men alla dessa vita och gula hus, som voro brädfodrade och hade höga fönster, skulle falla, likasom he

Mitt i byn sta

– Ja, ja, ropade hon med så hög röst, att mä

När gumman hade kommit över älven, uppha

Det var en mycket vacker och glad anblick, då alla dessa i sina brokiga sockendräkter kommo vandrande på den vita snövägen. Men Eva Gu

"Varför är de så bedrövade?" tänkte gumman. "De tror ju ändå inte det värsta, de vill inte förstå Hellgums mening. Jag har uttolkat hans ord för dem, men de vill inte lyssna. Ack, de, som bor på slätten under den öppna himlen, förstår sig ju aldrig på att vara rädda. De har inte samma tankar som den, som sitter ensam i