Jerusalem

Men hon vågade inte tilltala någon. Mä

För kvi

Hon stod och mönstrade dem och undrade om det fa

Till sist försökte hon hejda en ung man, som hade varit he

–Ack, mr Martens...

Han såg på he

Strax därpå hörde hon ett tjut, fast det var egentligen inte ett tjut, utan ett ljud av väsande ilska, som då en bred, stark vind blir hejdad i en trång gränd. Det kom från mä

Uppför trappan hade burits en man, som var krympling och inte kunde gå själv. Han var till den grad hjälplös, att hans betjänt hade burit honom på sin rygg från och till bordet. Det var en stor och tung man, och betjänten hade nu mödosamt släpat honom uppför halva trappan. Där hade han stan– nat ett ögonblick för att hämta andan, och då hade folk trängt på, så att han hade fallit på knä. Nu fyllde han och hans husbonde trappans hela bredd och bildade ett sådant hinder, att ingen kunde kom– ma fram.

Då såg mrs Gordon, att en stor, grov man böjde sig ner, lyfte upp krymplingen och vräkte honom över trappräcket nedåt. Men hon såg även, att, så förfärligt som detta än var, blev ingen skrämd eller upprörd över det. Ingen tänkte på a

Den unga amerikanskan förstod, att bland dessa mä

*

Det var ett ungt par, en man och en hustru, som gjorde sin bröllopsresa. De hade sin hytt långt akter ut, och de hade sovit så gott, att de ingenting hade hört av själva sammanstötningen. Där borta gjordes inte heller senare mycket larm, och då ingen kom ihåg att kalla på dem, sovo de ä

Men de vaknade, då propellern, som hela natten hade bullrat alldeles under dem, plötsligen upphörde att röra sig. Ma

Om några ögonblick kom han tillbaka. Han stängde hyttdörren väl efter sig, i

– Skeppet sjunker, sade han därpå.

Han satte sig ner i detsamma, och då hustrun ville rusa ut, bad han, att hon skulla sta

– Alla båtarna är redan borta, sade han, de flesta mä

I en trappa hade han måst stiga över en ihjältrampad kvi

– Det fi

Hustrun tyckte, att han hade rätt, och satte sig lydigt ner bredvid honom.

– Du bryr dig väl inte om att se alla dessa mä

Hon förstod, att det inte var mer än rätt, att hon sta

– Jag tänkte, sade han, att när vi hade varit gifta i många år, skulle du sitta bredvid mig på dödsbädden, och jag skulle tacka dig för ett långt, lyckligt liv.

I detsamma såg hon en smal strimma vatten komma insilande under den stängda dörren. Då blev det he

Hon sträckte upp armarna i förtvivlan.

– Jag kan inte! ropade hon. Låt mig gå! Jag kan inte sitta instängd och vänta på döden. Jag älskar dig, men jag kan inte.

Hon störtade ut, just då skeppet började vackla och kränga före sjunkandet.

*

Den unga mrs Gordon låg i vattnet, ångaren hade sjunkit, he

Nu hade hon åter kommit upp till vattenytan, men hon visste, att hon i nästa ögonblick skulle sjunka på nytt, och då skulle det vara döden.

Då tänkte hon inte mer på man och barn eller på något i de

Och he

"Är det så lätt att dö!" tänkte hon.

Då hon så tänkte, hörde hon, att allt det orediga larmet omkring he

"Det är sant, att det är lätt att dö. Det, som är svårt, är att leva."

"Ja, så är det", tänkte hon och undrade vad som fordrades för att livet skulle bli lika lätt som döden.

Runtomkring he

"Det, som fordras för att livet ska bli lika lätt som döden, det är enighet, enighet, enighet."

Hon tyckte, att det var all världens herre, som hade gjort dånet och larmet till sitt språkrör och svarat he

Medan orden ä

Fram på eftermiddagen nästa dag kom ett norskt fartyg seglande upp emot de stora bankarna och fiskplatserna vid Newfoundland.

Det var stilla, vackert väder, sjön låg nära nog spegelklar, och fartyget gjorde nästan ingen fart. Det stod med alla segel tillsatta och fångade in de sista andetagen av den bortdöende vinden. Havsytan tedde sig mycket vacker. Blank och ljusblå låg den vida omkring, och där den svaga brisen gick fram, var den vit som silver.

När eftermiddagsstillheten hade varat en stund, märkte skeppsfolket, att ett mörkt föremål låg och flöt på vattenytan.

Det kom så småningom allt närmare, och snart såg man, att det var ett lik. Kuttern gick alldeles förbi den döde; det svntes på kläderna, att han var en sjöman. Han låg på rygg med lugnt ansikte och oppna ögon. Han hade inte legat så länge i vattnet, att han hade hu

Men då sjömä