Jerusalem

De andra karlarna, som befu

– Kom hit över, kom hitöver !

Den lille stod ömklig och frysande på däcket i sin tu

Plötsligen tog den rödskäggige upp en båtshake. Han sträckte den mot gossen, högg tag i hans skjorta och ville släpa honom till seglaren. Han drog honom så långt fram som till relingen, men där lyckades det kajutvakten att slita sig lös. Han ville inte låta sig släpas över på det främmande fartyget, somskulle förgås.

Strax därpå hördes ett nytt förfärligt brak. Det var seglarens bogspröt, som brast, och därmed blevo de båda fartygen klara från varandra. Då ångaren rusade bort, såg gossen det grova bogsprötet hänga brutet i seglarens för, han såg också hela skyar av segel störta ner över besättningen.

Men ångaren gick för full maskin, och den främmande båten skymdes bort av dimman. Det sista gossen såg var hur karlarna började arbeta sig fram ur segelhoparna.

Därpå försva

Då ropade en grov, stark röst över till ångaren.

– Rädda passagerarna! Sätt ut båtarna!

Åter blev det tyst. Åter lyssnade gossen efter nödrop.

Då hördes rösten på stort, stort avstånd.

–Bed till Gud! Ni är förlorade!

I detsamma kom en gammal matros fram till kaptenen.

– Vi har en stor lucka midskepps, vi går till botten, sade han stilla och högtidligt.

*

I samma ögonblick nästan, som man ombord på ångaren hade lärt kä

Hon hade kommit uppför trappan från första klassens hytter med fasta, bestämda steg. Hon var alldeles färdigklädd, och hattbanden voro knutna under hakan i en prydlig rosett.

Hon var en liten gumma med grått, burrigt hår, runda uggleögon och rödfnasig hy.

Under den korta tid, som resan hade varat, hade hon hu

Hon var inte rädd nu heller, hon hade endast skyndat upp på däck för att se om där försiggick något intressant eller uppskakande.

Den första syn, som mötte he

Kaptenen såg hon högt uppe på kommandobryg– gan och hörde hans order:

– Stoppa maskinen! Sätt ut båtarna!

Från de sotiga trapporna, som ledde ner till maskinrummen, kommo eldare och maskinister upprusande och ropade, att vattnet redan höll på att tränga in i eldstäderna.

Knappast ett ögonblick hade miss Hoggs stått på däcket, förrän det var överfullt av mä

Men då förvirringen tilltog och tilltog, så att miss Hoggs kunde förstå, att det var verklig fara å färde, smög hon sig upp på promenaddäcket ovan matsalongen, där ett par av skeppsbåtarna hade sin plats utanför relingen.

Här uppe fa

När båten väl hade blivit nerfirad i havet, skulle det bli mycket svårt att få plats i den. Då skulle alla rusa till, det skulle bli fasansfullt i vattenporten och på fallrepstrappan. Hon lyckönskade sig gång på gång till att ha fu

Miss Hoggs' båt hängde långt borta i aktern, men då hon lutade sig ut över kanten, kunde hon se ända fram till fallrepstrappan.

Hon såg nu, att en båt hade blivit bema

Miss Hoggs satt och såg hur båt efter båt fördes fram. Hon såg likaledes hur båt efter båt kantrade under tyngden av de mä

De båtar, som hängde bredvid he

"Gudskelov, att de låter min båt hänga, tills det värsta har gått över !" tänkte hon.

Miss Hoggs såg och hörde förfärliga ting. Hon tyckte, att hon svävade uppe över ett helvete.

Själva däcket kunde hon inte se, men hon trodde sig höra ljud, som om där hade pågatt en strid. Hon hörde de tu

Äntligen kom ett ögonblick, då allt blev mycket stilla. "Nu vore det rätta tiden att fira ner min båt", tänkte miss Hoggs.

Hon var inte rädd alls, hon satt kvar i trygghet till det sista, då ångbåten började lägga sig på sida. Då först insåg miss Hoggs, att L'Univers höll på att sjunka och att he

*

Ombord på ångaren befa

Hon hade sina båda barn med sig. Det var två små gossar. De lågo och sovo i samma hytt som hon, då den stora olyckan inträffade.

Hon vaknade genast, lyckades få en smula kläder på barnen och sig själv och kom ut i den smala gången mellan hytterna.

I gången var alldeles fullt av mä

Den unga amerikanskan stod och höll sina barn, ett i vardera handen. Hon såg längtansfullt uppåt trappan och undrade hur hon skulle ku

Mrs Gordon var tvungen att ge akt på de andra, därför att hon behövde hjälp. Hon hoppades, att hon skulle råka någon, som ville ta den ene gossen på armen och bära honom uppför trappan, medan hon själv bar den andre.