Jerusalem

Senare avdelningen

L'Univers' undergång

En dimmig sommarnatt år 1880, således ett par år i

Klockan var bortemot fyra på morgonen, och alla passagerare såväl som det mesta av manskapet lågo och sovo i sina kojer. De stora däcken voro alldeles folktomma.

Just då i dagbräckningen låg en gammal fransk matros och vred och vände sig i sin hängmatta utan att ku

Han och kamraterna lågo i en stor, men mycket låg avbalkning på mellandäck. Där hölls ljust av ett par lyktor, så att han kunde se de gråa kojerna hänga i täta rader och sakta svänga fram och åter med de sovande. Ibland svepte en vind fram genom en av vattenportarna, så fuktig och sval, att hela havet, som hoppade där ute under dimman i små gröngråa vågor, blev närvarande för hans tankar:

"Det fi

När han tänkte så, blev det på en gång underligt stilla omkring honom. Han hörde inte maskinens flåsande eller styrkedjornas rassel eller skvalpandet av vågorna eller susningen av vinden eller någonting.

Det föll honom in, att skeppet med ens hade gått till botten och att han och hans kamrater aldrig skulle bli svepta eller lagda i kista, utan skulle bli hängande där i de gråa kojerna djupt nere i havet till evig tid.

Förr hade det varit så med honom, att han hade fruktat för att få sin grav i vågorna. Nu tyckte han, att det behagade honom. Han tyckte om, att det var det rörliga, genomskinliga vattnet, som vi lade över honom, och inte mörk, tung, kvävande kyrkogårdsmull.

"Det fi

Men så började han fundera på något, som gjorde honom orolig. Han undrade om hans själ skulle komma att ta skada därav, att han vilade djupt nere i havet och inte hade fått mottaga den sista smör jelsen. Han blev rädd, att den aldrig skulle ku

I detsamma skymtade ett svagt ljussken bortifrån fören, där rummet smalnade av, och han reste sig och böjde sig ut över hängmattan för att se varifrån det kom. Han märkte snart, att ett par personer kommo med bri

Kojerna hängde så tätt bredvid varandra och så nära golvet, att om någon ville komma genom rummet utan att stöta eller knuffa dem, som lågo och sovo, gjorde han bäst i att krypa. Den gamle sjöma

Snart såg han det. Det var två små korgossar, som höllo var sitt vaxljus i handen. Han såg tydligt deras långa, svarta kåpor och deras tätklippta huvuden.

Sjöma

"Jag undrar om de har en präst i följe", tänkte han. Genast hörde han pinglandet av en liten gäll klocka och såg, att någon kom efter dem. Men det var ingen präst utan en gammal gumma, som inte var mycket högre än korgossarna.

Han tyckte sig kä

–Det måtte vara mor, sade han. Jag har aldrig sett någon mindre än mor. Och ingen a

Han såg, att modern över sin svarta klä

De små korgossarna satte ner ljusen bredvid hans hängmatta och lade sig på knä, svängande var sitt rökelsekar. Sjöma

Under tiden slog hans mor upp den stora mässboken. Han tyckte, att hon började läsa dödssakramentet.

Nu syntes det honom gott och ljuvligt att ligga död på havets botten. Detta var mycket bättre än kyrkogården.

Han sträckte ut sig i sin koj, och ä

Så upphörde allt detta. Korgossarna lyfte upp ljusen och gingo före modern, som slog ihop boken med en hård smäll och följde dem. Han såg, att de alla tre försvu

I samma ögonblick de voro borta, var det slut på stillheten. Han hörde kamraternas andetag. Skeppsvirket knakade, vinden ven, och vågorna skvalpade. Han förstod, att han ä

"Jesus Maria, vad ska det betyda, som jag sett i natt?" frågade han sig.

Tio minuter senare träffades L'Univers av en hård stöt midskepps. Det kändes, som om hela ångaren rämnade i två stycken.

"Det var detta jag väntade", tänkte den gamle matrosen.

Under den förfärliga förvirring, som uppstod, då alla de andra sjömä

*

När den starka stöten skakade fartyget, låg en liten kajutpojke och sov i ett krypin på däck nära matsalongen.

Han satte sig yrvaken upp i kojen och undrade vad som stod på. Rätt över sitt huvud hade han en liten rund glasruta, genom vilken han tittade ut. Han såg ingenting a

Den lille skeppsgossen trodde, att han skulle dö av förskräckelse.

Men i nästa ögonblick var han fullt vaken och såg då, att en stor seglare låg och stötte mot ångaren. Han såg stora segel och ett främmande däck, där folk i långa vaxduksrockar rusade omkring i vansi

Den stora tremastaren, som i den svåra dimman hade seglat rätt på L'Univers, hade på något sätt fått sitt bogspröt inkilat i ångarens sida och kunde inte komma loss. Passagerarbåten krängde hårt, men dess propeller arbetade, så att båda fartygen fördes tillsammans.

– Herregud, utropade den lille kajutvakten, i det han rusade ut på däck, den stackaren har stött samman med oss, och nu måste den förgås!

Det föll honom inte in, att ångaren kunde vara ifara, så stor och präktig, som den var.

Ångarens officerare kommo nu framstörtande, men när de sågo, att det endast var en seglare, som hade stött emot deras båt, blevo de alldeles lugna och vidtogo i största trygghet nödiga åtgärder för att få fartygen klara från varandra.

Den lille kajutvakten stod ute på däck, barbent, med skjortan fladdrande i blåsten, och vinkande till de olyckliga mä

I början tycktes ingen lägga märka till honom, men snart såg han, att en stor, rödskäggig karl började vinka åt honom.

–Kom hit över, pojke! ropade karlen och sprang fram till relingen. Ångbåten sjunker.

Den lille gossen tänkte inte ett ögonblick på att gå över till seglaren. Han skrek så högt han kunde att de skeppsbrutna borde rädda sig över på L'Univers.