Jerusalem

– Far, säger sonen, ni ska så säd i det landet, varest somt faller ibland törne och somt på hälleberget och somt på vägen och somt i den goda jorden.

– Och den gamla stugan, säger fader, som jag reste efter den första kojan, den hade jag just i år ämnat riva för att bygga mig ett tvåvåningshus. Vad ska jag nu med allt timret, som vi båda körde fram under vintern? Det var ändå ett tungt arbete att släpa fram det. Hästarna for illa och vi med.

Sonen blir ängslig. Han tycker, att fadern glider bort ifrån honom. Han är rädd för att den gamle inte med det rätta si

– Ja, säger sonen, men vad betyder nya hus och stall mot att få leva ett rent liv bland liktänkande?

– Halleluja, svarar faderm jag vet, att en skön lott är oss beskärd. Och nu går jag nu ner till bruket för att sälja egendomen till sågverksbolaget. När jag vandrar här nästa gång, är alltsammans förbi, då äger jag ingenting.

Sonen svarar inte, men han är nöjd att veta, att fadern ä

Om en stund vandra de förbi en gård, vilken ligger mycket täckt på en kulle. Den har ett vitmålat boningshus med balkong och veranda, och runtom huset stå höga balsampopplar, vilkas vackra, gråvita stammar svälla av sav.

– Se, säger bonden, så just var det jag tänkte få det. Just en sådan där veranda med balkong över och med mycket sniderier. Och just en sådan där vid, grön plats framför med fint, tätt gräs. Skulle det inte varit vackert, Gabriel?

Sonen svarar inte, och bonden förstår, att han är trött på att höra talas om gården. Han blir nu tyst, även han, men hans tankar äro ständigt där borta vid hemmet. Han undrar hur det ska gå hans hästar under den nye ägaren, hur det ska gå hela stället. "Ack", tänker han, "jag gör säkert dumt, som säljer till ett bolag. Det kommer bäl bara att hugga ner skogen och låter gården förfalla. Det låter myren bli myr igen och låter björkskogen växa ner i åkern."

De äro nu framme vid bruket, och där väckes hans intresse på nytt. Han ser plogar och harvar av ny konstruktion, och han kommer genast ihåg hur han har längtat efter att skaffa sig en slåttermaskin. Han ser på Gabriel, som är en vacker gosse, och drömmer sig honom sittande på en gra

När han kommer in på brukskontoret, tycker han sig ä

På brukskontoret ligger köpekontraktet uppsatt och färdigt. Alla underhandlingar äro redan bedrivna, priset är bestämt, det återstår endast att underteckna kontraktet.

Man läser upp kontraktet för honom, och han sitter och hör på. Han hör uppräknas de tu

När uppläsningen är slutad, ämnar han just säga, att han inte kan. Då böjer sonen sig fram och viskar till honom:

– Far det gäller mig eller gården, för jag reser hur ni än gör.

Bonden har varit så upptagen av tanken på gården, att det aldrig har fallit honom in, att sonen kunde fara från honom. Jaså, Gabriel skulle ge sig av i alla fall. Han kan inte riktigt förstå detta. Inte skulle han ha rest, om sonen hade sta

Men det var ju klart, att han måste följa med sin son.

Han går fram till pulpeten, där kontraktet är framlagt till hans underskrift. Bruksförvaltaren själv sätter pe

– Se här, säger han, skriv här, Hök Matts Eriksson!

Han tar pe

Han kommer ihåg, att efter undertecknandet gick han bort och besåg sin egendom. Då hade han sagt till sig själv: "Se där, vad Gud har givit dig! Här har du arbete för ett helt liv."

Bruksförvaltaren tror, att han tvekar oc ocisshet om var han ska sätta sitt namn, och påpekar ånyo:

– Här ska namnet stå. Skriv här, Hök Matts Eriksson!

Han börjar skriva. "Detta", tänker han, "skriver jag för min tros och salighets skull, för mina kära vä

"Detta", tänker han vidare, "skriver jag för min son Gabriels skull, för att inte förlora en så god och kär son, för alla de gånger, som han har varit god mot sin gamle far, för att visa honom, att han ändock är mitt allra käraste." Och på detta sätt blir det andra namnet tillritat.

"Men detta?" tänker han, då han börjar föra pe

"Ja, detta gör jag, därför att jag är en gammal man, som måste gå och bruka jorden, som måste plöja och så på samma ställe, där jag alltid har trälat och arbetat."

Hök Matts Eriksson ser mycket förlägen ut, då han vänder sig till bruksförvaltaren och visar honom papperet.

– Förvaltaren får ursäkta. Det var nog meningen att göra mig av med egendomen, men det gick inte.

Auktionen

I maj blev det auktion på Ingmarsgården. Gud, vad det var för en vacker dag, riktigt sommarvarmt! Alla karlarna hade lagt av de långa, vita pälsarna och kommo i korta tröjor, och kvi

Skolmästarns hustru gjorde sig i ordning att gå på auktionen. Gertrud ville inte följa med, och Storm var upptagen av sitt arbete. När mor Stina var färdig, öppnade hon dörren till skolsalen och nickade farväl till ma

Under vandringen upp till Ingmarsgården sta

– Kan man väl få se något vackrare, sade hon, även om man skulle fara så långt som till Jerusalem?

Skolmästarns hustru såväl som många andra hade kommit att älska sin socken dubbelt, därför att Hellgumianerna kallade den ett Sodom och ville överge den.

Hon plockade ett par av de små blommorna, som växte vid vägkanten, och betraktade dem nästan ömt. "Om vi vore så dåliga, som de säger", tänkte hon, "så vore det en lätt sak för Gud att förgöra oss. Han behövde endast låta kölden fortfara och låta jorden ligga betäckt av snö. Men då Vår Herre låter våren och blommorna komma åter till oss, tycker ju han åtminstone, att vi är värda att leva."

När mor Stina kom fram till Ingmarsgården, sta

Men i själva verket var hon mycket för nyfiken att få veta hur det skulle gå med gården för att vända om.

Så snart som det hade blivit bekant, att gården skulle säljas, hade Ingmar försökt att få köåa den. Men Ingmar hade inte mer än omkring sextusen kronor, och Halvor hade blivit bjuden tjugufemtusen av det stora sågverksbolaget, som ägde Bergsåna bruk. Ingmar hade lyckats låna ihop pengar, så att han hade ku

Det bekymmersamma härvidlag var inte blott, att gården på detta sätt skulle gå ur släkten för alltid, ty det stora bolaget sålde aldrig något, som det en gång hade förvärvat, utan därtill kom, att det ingalunda var troligt, att bolaget skulle låta Ingmar arrendera sågen i Långforsen, och i så fall bleve han utan levebröd.