Jerusalem

– Det är något, som säger mig, att Gud har gjort detta, för att hans namn ska varda än mer ärat, sade Hellgum.

När Karin hörde detta, blev hon ond. Ett par skarpa, röda fläckar sprungo upp på he

Predikanten reste sig, gick fram till Karin och lade sin hand på he

– Vill du att jag ska be för dig? sade han.

Ögonblickligen kände Karin en ström av liv och hälsa ila genom kroppen, men hon var så förolämpad över hans påflugenhet, att hon häftigt skakade bort hans hand och lyfte armen, som om hon hade velat slå honom. Ord kunde hon inte fi

Hellgum drog sig tillbaka ner mot dörren.

– Man ska inte visa från sig vad Gud sänder en, sade han.

– Nej, sade Karin, vad Gud sänder en, det får man nog ta emot.

– Jag säger dig, jag, att i dag ska detta hus salighet vederfaras, sade karlen.

Karin svarade inte.

– Tänk på mig, du du blir hulpen! sade Hellgum och gick med detsamma ut genom dörren.

Karin satt alldeles upprätt i stolen. De röda fläckarna bru

"Ska jag nu inte få vara i fred i mitt eget hem!" tänkte hon. "Det är besy

men helt plötsligt såg Karin, att he

Karin ropade he

– Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade Karin.

Hon började ropa högt, fastän hon visste, att ingen mä

Lickan lutade sig skrattande fram mot elden. Då ramlade ett bri

Med detsamma stod Karin upprätt på golvet, sprang fram till spisen och ryckte till sig barnet.

Inte förrän hon hade fått skaka bort alla gnistor och kol och synat flickan och fu

Karin erfor den största själsskakning, som hon hade känt i sitt liv, och på samma gång den största lycka.

Hon kände, att hon stod under Guds särskilda vård och styrelse, och en helig Guds man hade han sänt inom he

*

Under dessa dagar stod Hellgum ofta på den lilla förstubron utanför Stark Ingmars stuga och såg neråt nejden. Det där landet han blickade ut över blev gra

Så, som en ringa grå stuga kan lysa och stråla, när den har fattat eld, så flammade detta fattiga svenska landskap upp till en sällspord prakt. Allt var så gult och så underbart skinande, som man skulle tänka sig ett landskap på sollytan.

Men när Hellgum såg detta, tänkte han på att den tid nu snart skulle randas, då Gud skulle låta landet stråla av helighet, och då de ord, som han hade utsått under sommaren, skulle bära lysande skördar av rättfärdighet.

Och sem en afton kom Tims Halvor upp till torpet och bjöd Hellgum och hans hustru att komma ner till Ingmarsgården.

Då de trädde in på den stora gårdsplanen, var där mycket städat och fint. Alla torra blad under gjrkarna voro bortsopade, alla verktyg och fordon, som eljest brukade belamra gården, voro undanskaffade. "Här må¨tte visst fi

Det var fullt med folk där i

De första han såg voro Ljung Björn Olofsson och hans hustru, Märta Ingmarsdotter, samt Kolås Gu

När Hellgum och A

– Vi är här några församlade, som har tänkt på vad Hellgum har sagt oss i sommar. De flesta av oss hör till en gammal släkt, som alltid gärna har velat gå Guds vägar, och om Hellgum kan hjälpa oss med detta, vill vi följa honom.

Nästa dag spreds det ryktet genom socknen, att på Ingmarsgården hade blivit stiftad en församling, som påstod sig äga den enda rätta och sa

Den nya vägen

Det var nästa vår strax efter snösmältningen. Ingmar och Stark Ingmar hade just kommit ner till bygden för att sätta sågen i gång. Hela vintern hade de legat uppe i skogen och arbetat med kolning och timmerhuggning, och när Ingmar kom ner till slättlandet, tyckte han, att han kände sig som en björn, vilken nyss hade krupit ut ur idet. Kunde knappt vänja sig vid att se solen lysa på den öppna himlen, utan gick och blinkade med ögonen, som om de inte tålde ljuset. Han hade det också svårt med bullret från forsen och med nä

Det kan ingen säga hur väl det smakade honom att sova i bäddad säng och äta ordentligt lagad mat.

Och så att vara hemma hos Karin, som pysslade om honom ömmare än en mor! Hon hade låtit sy nya kläder åt honom, och rätt som det var, kom hon ut från köket och stack till honom en godbit, som om han hade varit en liten pojke.

Och allt det märkliga, som hade hänt, medan han hade gått uppe i skogen! Ingmar hade bara hört några obestämda rykten om Hellgums lära. Men att nu höra Karin och Halvor tala om hur lyckliga de var och hur de och deras vä

– Vi väntar nu säkert, att du går med oss, sade Karin.

Ingmar svarade, att han hade god lust, men först måste han dock betänka sig.

– Hela vintern har jag längtat efter att du skulle komma och få del i vår salighet, sade systern, för vi lever ej mera på jorden, utan i det nya Jerusalem, som är nederkommet av himmelen.

Det var ock en god nyhet för Ingmar, att Hellgum ä

Ibland, då det hade varit mycket brått, hade Hellgum kastat av sig rocken och hjälpt till i sågen. Då hade Ingmar blivit häpen. Aldrig förr hade han träffat någon, som hade varit så rask att arbeta.

Just nu var Hellgum borta på ett par dagar, men han väntades snart hem igen.

– Ja, bara du får tala med Hellgum, går du nog med oss, sade Karin gång på gång. Och det trodde Ingmar också, fast han var orolig för att gå med på något, som inte fadern hade gillat. Det var väl just far, som lärde oss att alltid gå Guds vägar, sade Karin.

Det var så gott och bra alltsammans. Ingmar hade aldrig ku