Jerusalem

– Nu vet jag, Halvor, att du fi

– Ja, svarade Halvor, jag vet inte hur du kan vara så säker.

"Det är Hellgum, som Halvor talar med", tänkte Karin. Hon försökte dra igen fönstret, men nådde inte.

– Men nu är det ju sagt, fortfor Hellgum, att om någon slår dig på den ena kinden, ska du vända den andra till, och att vi inte ska göra motstånd mot det onda, och mycket a

– Det kan nog så vara, det, medgav Halvor.

– Ja, då kan väl inte Kristus menat något med det där, kan jag tro. Han har väl bara stått och pratat i vädret.

– Jag vet inte vart du vill komma.

– Se, det är ock en a

– Det är nog mycket, som inte är, som det borde vara, medgav Halvor saktmodigt. Han lät sömnig och ointresserad.

– Men om du har ett tröskverk, Halvor, som inte vill göra tjänst, så ser du väl efter vad det är för fel med det. Du ger dig ingen ro, förrän du vet vari skadan består. Och när du nu ser, att det rakt inte vill gå att få mä

– Inte kan jag tro, att det brister något i Jesu lära, sade Halvor.

– Nej, den var nog bra från början, men det kan ju hända, att den har kommit i olag. Det kan vara ett hjul, som har gått sönder, ser du, bara ett enda litet hjul, och strax står hela verket.

Han teg en stund, som om han sökte efter ord och bevis.

– Nu ska jag säga dig hur det gick mig för ett par år sedan. Då försökte jag för första gången att riktigt leva efter läran, och vet du hur det slutade? Jag arbetade på en fabrik på den tiden, och när kamraterna fa

– Man ska väl inte alltid råka ut för så dåligt folk, sade Halvor lika likgiltigt.

– Då sa jag för mig själv: Det vore inte svårt att vara kristen, om man bara vore ensam på jorden och inte hade några medmä

– Det kunde han väl aldrig ha makt till, sade Halvor.

– Jo, han har tagit bort detta: I, som viljen föra ett kristligt liv, I skolen söka bistånd hos era medmä

Halvor sade ingenting, men Karin nickade gillande. Hon hade hört på mycket noga och inte förlorat ett ord.

– Så snart jag slapp lös ur fängelset, sade Hellgum, gick jag till en kamrat och bad honom bistå mig att föra ett rätt liv, och se, då vi var två, gick det genast bättre. Och snart kom en tredje och en fjärde och slöt sig till oss, och allt bättre och bättre gick det. Nu är vi trettio, som bor tillsammans i ett hus i Chicago. Vi delar allt med varandra och vakar över varandras leverne, och rättfärdighetens väg ligger slät och jämn framför oss. Vi kan handla kristet mot varandra, ty den ene bordern missbrukar inte den andres godhet och nedtrampar honom inte i hans ödmjukhet.

När Halvor alltjämt teg, fortfor Hellgum övertalande:

– Det vet du väl, Halvor, att den, som vill göra något stort, han går i förbund med andra mä

Men se, det svåraste av allt, det är att leva ett kristet liv, och det vill du genomföra på egen hand utan hjälp. Eller också kanske du aldrig försöker, ty du vet på förhand, att det inte går.

Den enda, som är i

– Kan du bota sjuka? avbröt Halvor hastigt.

– Ja, sade Hellgum, jag kan bota dem, som tror på mig.

– Det är allt svårt att tro något a

– Jag vet dock visserligen, Halvor, att du rätt snart ska hjälpa till med att bygga upp det nya Jerusalem, sade Hellgum.

Det blev nu tyst. Strax därefter hörde Karin, att Hellgum sade farväl.

Om en stund kom Halvor in till Karin. När han såg he

– Nu har du visst hört allt, vad Hellgum har talat.

– Ja, svarade hustrun.

– Hörde du, att han sa, att han kunde bota den, som tror på honom?

Karin rodnade en smula. Hon hade tyckt bättre om Hellgums lära än om allt a

– Inte vill jag ha någon a

Ett par veckor efteråt satt Karin åter i storstugan. Hösten var nu kommen, vinden brusade utanför huset, och elden sprakade i spisen. Ingen var i

Bäst Karin satt där, öppnades dörren och en hög, mörk man kom in. Han var krushårig, hade vassa ögon och stora, seniga smedhänder. I

Karlen hälsade och frågade efter Halvor. Bondhustrun svarade, att ma

Hellgum satte sig ner. Han höll sig tyst. Då och då kastade han en snabb blick på Karin.

– Jag har hört sägas, att ni är sjuk, sade han om en stund.

– Ja, svarade Karin, jag har inte ku

– Jag har tänkt på att komma hit och be för er, sade predikanten.

Karin blev tyst, sänkte ögonlocken och liksom slöt sig inom sig själv.

– Mor Karin har kanske hört, att jag har gått Guds nåd till att bota sjuka?

Karin slog upp ögonlocken och gav honom en misstrogen blick.

– Jag får vara tacksam för att ni har tänkt på mig, men det kan nog inte bli något av, för jag byter inte lätt om tro, sade hon.

– Det är väl möjligt, att Gud vill hjälpa er ändå, sade karlen, eftersom ni alltid har försökt att föra ett rättfärdigt liv.

– Jag är nog inte så i Guds nåd, att han vill hjälpa mig.

Det blev nu tyst en stund, så frågade Hellgum:

– Har mor Karin någonsin frågat sig varför de

Karin svarade inte, hon tycktes åter stänga sig i