Jerusalem

Äntligen steg hon upp, sökte fram ett rep, flyttade trappstegen ur boden in i bodkammaren och gjorde i ordning en snara i en krok i taket.

Brita arbetade ivrigt, hon var snart färdig, skulle just sticka huvudet in i snaran, då hon råkade se ner.

Dörren öppnades i detsamma, och en hög, mörk karl trädde in. Han hade kommit in i boden, utan att hon hade hört honom, och när han inte hade fu

Brita gick sakt nerför stegen. Karlen sade ingenting till he

Bondhustrun stod stilla bakom disken, frågade ingenting, endast önskade, att han måtte gå. Karlen såg och såg, lät inte ögonen släppa he

Brita blev otålig, hon sade för sig själv: "Jag kan undra vad du tänker det hjälper, att du sitter och vaktar mig. Du kan väl förstå, att jag i alla fall gör vad jag vill göra, så snart jag blir ensam."

Brita stod och höll tysta tal till ma

Alltjämt satt karlen kvar och såg lika igärdigt på he

"Jag ska säga dig, att det passar sig inte för oss från Ingmarsgården att hålla handelsbod", fortsatte Brita i sina tankar. "Du kan inte tro vad jag hade det bra med Gu

"Det är efter den tiden", fortfor Brita i sitt tysta tal, "som det inte har varit bra mellan oss. Jag vill, att han ska sköta handeln på mitt sätt. Jag kan inte tåla, att han säljer öl och vin till drinkare, och jag tycker, att han bara ska låta folk köpa vad som är nyttigt och nödvändigt, men det tycker Gu

Hon såg på karlen med sina förvildade ögon, liksom förvånad, att han inte gav efter för he

"Men du kan väl förstå, att jag inte kan leva med den skammen, att han låter länsman göra utpantning hon fattigt folk och ta ifrån dme den enda kon eller ett par stackars får!

Det kan aldrig bli bra, förstår du inte det? Varför kan du inte gå, så att jag får göra slut på det?"

Men under det att karlen betraktade Brita, blev hon allt lugnare, och om en stund började hon gråta helt stilla. Hon hade blivit rörd över den främmande, som satt och vaktade he

Så snart karlen märkte, att Brita grät, reste han sig och gick mot dörren. När han stod på tröskeln, vände han sig, borrade ögonen in i Britas än en gång, harskade sig och sade med djup röst:

– Gör dig själv intet ont, ty den tiden nalkas då du ska få leva i rättfärdighet.

Därmed gick han. Hans steg ljödo tunga i trappan och på vägen, då han avlägsnade sig.

Brita skyndade in i bodkammaren, hon tog ner snaran och lyfte stegen åter ut i boden. Sedan satte hon sig på en kista och rörde sig inte under ett par timmar.

Hon hade den känslan, att hon länge och väl hade vandrat omkring i en natt, som hade varit så mörk, att hon inte hade ku

Stark Ingmar hade en dotter, som hette A

Hellgum använde tiden till att göra långa vandringar genom bygden. Han gjorde bekantskap med alla han mötte och språkade till en början med dem om helt vardagliga ting, men när han skildes från en mä

Stark Ingmar såg inte mycket till mågen. Gubben arbetade det året tillsamman med unge Ingmar Ingmarsson, som hade flyttat hem till Ingmarsgården. De båda byggde en såg i Långforsen. Det var Stark Ingmar en stolt dag, då sågen blev färdig och den första timmer stocken klövs till vita plankor av de gnisslande sågbladen.

En kväll gick gubben hem från arbetet. På vägen mötte han A

Stark Ingmar skyndade på stegen, kom fram till stugan och blev stående med rynkad pa

Stark Ingmar hade aktat den så väl, därför att han visste, att det bodde underjordiskt småfolk under den.

Men nu var busken borthuggen. Det var förstås mågen, predikanten, som inte hade ku

Stark Ingmar hade sin yxa i handen, han klämde fingrarna hårt om skaftet, när han gick in i stugan.

Hellgum satt där i

– Därtill då I tänken: Vi vilja göra som hedningarna och såsom a

Så sant jag lever, säger Herren, jag skall råda över eder med starka hand och utsträcktom arm och utgjuten grymhet.

Utan ett ord gick Stark Ingmar ur rummet. Den natten sov han i ladan. Två dagar därefter drogo han och Ingmar uppåt storskogen på kolning och timmerhuggning. De ämnade bli borta hela vintern.

*

Ett par gånger hade Hellgum uppträtt på bönemöten och utlagt sin lära, som han sade var den enda och rätta kristendomen. Men Hellgum var inte vältalig som Dagson. Han hade inte vu

De, som hade mött honom på vägar och stigar och blott hört honom säga ett par ord, hade väntat stora ting av honom, men när Hellgum skulle hålla ett långt föredrag, blev han tung och andefattig och tröttande.

Då det led mot slutet av sommaren, blev Karin Ingmarsdotter ytterligt nedstämd. Man hörde he

Halvor föreslog en gång i sin rådlöshet, att hon skulle tala med den nye predikanten, men Karin svarade genast, att hon inte ville söka hjälp hon präster.

En söndag i slutet av augusti satt Karin ensam vid fönstret i storstugan. Det var stillhet över hela gården, och Karin hade svårt att hålla sig vaken. Huvudet sjönk allt djupare ner mot bröstet, och om en stund somnade hon.

Hon vaknade vid att någon talade alldeles under he