Jerusalem

Den kom sig väl endast av en tillfällighet, den där tystnaden. Men bra ängsligt, kan det vara, då man kä

Man om Ingmar var lycklig och nöjd, så var den en helt a

– Jag tror, att du längtar till skogen, sade Ingmar till honom en eftermiddag, när de sutto på var sin stock och åto sin aftonvardssmörgås.

– Ja, det vete Gud, att jag gör, sade gubben. Jag ville helst, att jag aldrig hade kommit hem.

– Vad är det, som är galet hemma? frågade Ingmar.

– Frågar du det! svarade Stark Ingmar. Jag tänkte, att du visste likaväl som jag, att det har gått på tok med Hellgum.

Ingmar svarade, att han tvärtom hade gört, att Hellgum hade blivit en storkarl.

– Ja, han har blivit en sådan storkarl, att han har vänt opp och ner på hela socken.

Ingmar tänkte på hur märkvärdigt det var, att Stark Ingmar aldrig visade spår av kärlek för sin egen släkt. Han brydde sig endast om Ingmarsgården och Ingmarssönerna. Nu var det Ingmar, som måste ta svärsonen i försvar.

– Jag tycker, att det är en god lära, sade Ingmar.

– Jaså, det tycker du, sade gubben och såg bistert på honom. Tror du, att Stor Ingmar också skulle ha tyckt det?

Ingmar svarade, att fadern nog skulle ha velat vara med om att föra ett rättfärdigt liv.

– Du menar väl, att Stor Ingmar skulle ha gått med på att kalla alla för djävlar och antikrister, som inte hör till samfundet, och att han skulle ha nekat att umgås med gamla vä

– Inte tror jag, att sådant folk som Hellgum och Halvor och Karin bär sig så åt, sade Ingmar.

– Du kan försöka att sätta dig opp emot dem, så får du höra vad du går för.

Ingmar skar stora stycken av smörgåsen och stoppade mu

– Håhå jaja, sade gubben om en stund, så kan det gå! Här sitter du, som är son till Stor Ingmar, och har ingenting att säga till om. Men min A

Ingmar bara åt och tuggade. Detta var ingenting att svara på.

Men Stark Ingmar började på nytt.

– Ja, det är en vacker lära, det är visst och sant, därför har också halva socken slutit sig till Hellgum. En sådan makt som Hellgums har ingen förr haft i den hör socken, inte en gång Stor Ingmar. Han skiljer barn från föräldrar genom att predika att de, som hör honom till, inte får leva bland syndare. Bara hellgum vinkar, så går bror från bror och vän från vän och fästman från fästmö. Han har haft makt att ställa det så, att det i vinter har varit strid och split i varenda gård. Ja, Stor Ingmar skulle nog ha varit nöjd med sådant, han! Han skulle nog ha följt Hellgum i allt detta! Ja då, det skulle han.

Ingmar såg uppåt och neråt klyftan, där de sutto. Han hade mest lust att springa sin väg. Han förstod, att Stark Ingmar överdrev, men detta förstörde i alla fall humöret för honom.

– Jaha, sade gubben, jag ska inte neka till att det är märkvärdigt, det Hellgum gör: hur han förmår de sina att hålla tillsammans och hur han får dem, som inte förut har velat veta av varandra, att bara vä

Ingmar var led åt att höra gubben tala illa om Hellgum.

– Så fredligt, som det har varit förr i den socken! sade Stark Ingmar. Men det är allt förbi nu. På Stor Ingmars tid var här en sådan sammanhållning, att det hette, att här fa

"Om vi nu bara kunde få sågen i gång", tänkte Ingmar, "så jag sluppe detta talandet."

– Det dröjer nog inte länge, förrän det blir slut mellan dig och mig, fortfor Stark Ingmar. Går du över till de där andra, så lär de inte tillåta dig att umgås med mig.

Ingmar svor till och reste sig.

– Ja, om du håller på att prata på det här sättet, kan det väl hända, att det går så, sade han. Jag tycker du borde veta, att det inte kan gagna dig att reta opp mig mot de mina och mot Hellgum, som är den yppersta man jag råkat.

Härmed fick Ingmar gubben att tiga. Om en stund gick Stark Ingmar från arbetet. Han ville gå ner till kyrkbyn och tala med sin bän kor pral Fält. Han hade inte samspråkat med någon klok mä

Ingmar var glad, att han gick. Det är visst alltid så, då man har varit länge borta, att man intet obehagligt vill höra, utan bara önskar, att allt ska vara ljuvligt och lätt och fröjderikt omkring en.

Nästa dag kom Ingmar till sågen klockan fem på morgonen. Stark Ingmar var där före honom.

– I dag får du råka Hellgum, sade gubben. Han och A

– Jaså, du börjar nu igen, sade Ingmar. Gubbens tal hade ljudit för hans öron hela natten. Han kunde inte låta bli att grubbla över vem som hade rätt. Men nu ville han inte höra mer ont om sina närmaste.

Stark Ingmar var tyst en stund, så började han småskratta.

– Vad skrattar du nu åt? sade Ingmar. Han stod just pch skulle dra från dammluckan för att sätta sågen i gång.

– Å, det är åt skolmästarns Gertrud.

– Vad är det med he

– Jo, de sa i går där nere i byn, att hon var den enda, som hade någon makt över Hellgum.

– Vad har Gertrud att göra med Hellgum?

Ingmar drog inte upp dammluckan, för om sågen hade kommit i gång, skulle han ingenting ha ku

– Du vet nog att ställa det så, att du får det, som du vill, sade han.

– Det var den där tokan, Gunhild, nämndeman Lars Clementssons dotter.

– Inte är hon tokig, inföll Ingmar.

– Du får kalla det hur du vill, men det var så, att hon var med här på Ingmarsgården, när de

De sa, att det kunde hon väl också göra hos dem. – Det kunde ingen, om han inte fick leva bland dem, som var av samma tro. – Skulle då alla flytta till Ingmarsgården? frågade nämndeman. – Nej, det var bara hon. Det andra hade sa

Nämndeman är ju en snäll karl, och både han och hustrun sökte att tala Gunhild till rätta med godo, men flickan höll i med sitt och retade opp nämndema

– Jag tänkte du skulle tala om Gertrud, inföll Ingmar.

– Jag kommer väl till Gertrud, jag, om du har tålamod. Jag kan säga nu först som sist, att nästa dag, då Gertrud och mor Storm satt och spa

Jag önskar, att jag kunde slå dem, sade gubben.

– Vilka? frågade Ingmar.

– Å, Hellgum och A

Nu gav Ingmar till ett utrop.

– Ja, sa