Jerusalem

–Jag vet ju, att han inte är Kristus. Jag tror inte heller, att han är Kristus, sade hon nu på nytt.

Men en stor förändring hade hans åsyn framkallat hos he

När Gertrud kom tillbaka till kolonien, gick hon in till Ingmar.

–Nu, Ingmar, ska jag följa dig hem, sade hon.

Ingmars bröst höjde sig i ett par tunga andetag. Det syntes, att han kände en stor lättnad.

Han tog Gertruds händer mellan sina och tryckte dem.

–Nu har Gud varit mycket god mot mig, sade han.

"Vi ska mötas en gång"

Det var en underlig brådska i kolonien. Dalbönderna hade så mycket att syssla med var och en på sin kammare att de inte hade tid att gå ut till sina göromål på fälten och i vingårdarna, och de svenska barnen hade fått lov från skolan för att sta

Det hade blivit bestämt, att Ingmar och Gertrud skulle resa om två dagar, och därför gällde det att skyndsamt göra i ordning vad man kunde ha lust att sända med dem till hemorten.

Nu var det tillfälle att skicka en liten mi

Ljung Björn och Kolås Gu

Barnen strävade och gjorde tuschteckningar på små tu

Märta Ingmarsdotter klippte ner sin li

De båda Ingmarsdöttrarna, som hade varit i Amerika, stodo och bundo över burkar med aprikos– och persikosylt, och i bottnen på burkarna skrevo de ner kära namn, som de inte kunde mi

Israel Tomassons hustru kavlade ut en pepparkaksdeg och hade dessutom en tårta i ugnen, som hon vakade över. Tårtan skulle Ingmar och Gertrud äta upp under vägen, men pepparkakorna, som kunde hålla sig hur länge som helst, skulle de inte få röra, utan de skulle lämna dem till gumman i Myckelmyra, som hade stått putsad och fin vid vägkanten då Jerusalemsfararna drogo åstad, och till Eva Gu

Allteftersom de små paketen blevo färdiga, fördes de till Gertrud, och hon packade ner de många försändelserna i en stor kista.

Men om inte Gertrud hade varit barnfödd i socknen, skulle hon inte ha ku

Ljung Björns son Gu

–Och hälsa he

Men storbönderna kommo in till Ingmar och lämnade honom brev och viktiga uppdrag.

–Och nu ska du gå till kyrkoherden och till nämndeman och skolmästarn, sade de till sist, och tala om för dem att du med egna ögon har sett, att vi har det gott och att vi bor i ett riktigt hus och inte i jordkulor, och att vi har arbete och ordentlig föda, och att vi för ett anständigt liv.

*

Alltsedan Gabriel hade fu

Alltsom dagen skred framåt, blev Ingmar emellertid mer orolig. I första ögonblicket, då Gertrud hade lovat följa honom, hade han känt sig till freds och lycklig. Han hade då blott varit tacksam över att han fick föra he

Men fastän han försökte att strida med sig själv på detta sätt, så tilltog den inre motviljan, som plågade honom, allt mer och mer. Där han satt med förbundna ögon, såg han ständigt hustrun framför sig. 'Det syns, att det är he

"Jag vet vad det var. som gjorde, att jag vågade mig på detta företaget", fortfor han. "Det var därför, att jag ville vara lika duktig som far. Liksom han förde hem mor från fängelset, så tänkte jag föra hem Gertrud från Jerusalem. Men jag förstår nu, att det inte kan gå för mig som för far. Jag kommer till korta, jag, därför att jag inte har ett så trofast hjärta som han."

Mot aftonen kom äntligen Gabriel in till Ingmar. Han sta

–Jag hör, att du har frågat efter mig, sade han.

–Ja, sade Ingmar, det är så, att jag ska resa min väg.

–Jag vet, att det nu är avgjort, svarade Gabriel helt kort.

Ingmar satt med förband över båda ögonen. Han vände huvudet åt det håll, där Gabriel stod, som hade han önskat se honom.

–Det låter, som om du skulle ha bråttom, sade han.