Jerusalem

På oljoberget

Ingmar sköttes av en läkare från det stora engelska ögonhospitalet. De

Men en morgon märkte doktorn, att det oskadade ögat såg rött och svullet ut. Han blev mycket orolig och började genast ge föreskrifter om hur detta öga skulle behandlas. Därpå vände han sig till Ingmar och sade honom rentut, att han gjorde bäst i att fara från Palestina så snart som möjligt.

–Jag är rädd för att ni har blivit smittad av den farliga österländska ögonsjukan, sade han. Jag ska göra vad jag kan för er, men ert enda öga är nu inte nog starkt för att stå emot smittan, som flyger omkring överallt här ute. Sta

Det blev stor bedrövelse i kolonien över detta, inte endast bland Ingmars släktingar, utan också bland de andra kolonisterna. De sade alla, att Ingmar hade gjort dem den allra största välgärning, därmed att han hade lockat dem att förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett som andra mä

Ingmar hörde länge tyst på allt detta talet om att han måste fara sin väg. Till sist sade han:

–Det är väl inte så säkert, att jag blir blind om jag sta

–Jag är ä

–Menar ni, att ni inte vill resa? frågade mrs Gordon

–Ja, sade Ingmar, det vore allt hårt för mig att nödgas vända om hem med oförrättat ärende.

Det syntes nu hur stort värde mrs Gordon satte på Ingmar, ty hon sökte upp Gertrud och talade om för he

– Du vet väl för vems skull det är han inte vill resa, sade mrs Gordon.

–Ja, svarade Gertrud.

Gertrud såg stort på mrs Gordon, och de

Under hela dagen kom den ena efter den andra till Gertrud och talade om Ingmar. Ingen tordes direkt säga he

–Det vore allt stor skada, om en sådan man skulle bli blind, sade de.

–Jag såg Ingmar den dagen, då det var auktion på Ingmarsgården, sade Ljung Björn, och jag säger dig, att hade du sett honom då, hade du aldrig ku

Men Gertrud tyckte, att hon hela dagen kämpade med en sådan där dröm, då man vill hasta bort, men inte kan komma ur fläck. Hon ville hjälpa Ingmar, men hon visste inte varifrån hon skulle få kraft därtill. "Hur kan jag göra detta för Ingmar, när jag inte mer älskar honom?" frågade hon sig. "Och hur kan jag låta bli att göra det, när jag vet, att han ska bli blind?" frågade hon sig även.

På kvällen stod Gertrud utanför kolonien under den stora sykomoren, och hon tänkte alltjämt på detta, att hon borde följa Ingmar, men att hon inte kunde få kraft att besluta sig. Då kom Gabriel ut till he

–Det är ibland så, sade Gabriel, att mä

Gertrud vände sig rätt mot honom och såg på honom med förskrämda ögon. Hon sade ingenting, men han förstod, att hon tänkte: "Kommer du nu också för att hetsa och förfölja mig?"

Gabriel bet sig i läppen och förvred ansiktet en smula, men i nästa ögonblick sade han ändå vad han hade ämnat.

–Då det fi

Gabriel uttalade sina hårda ord med mycket mild röst, och Gertrud blev inte ond, utan började gråta. Hon kom ihåg, att hon en gång hade drömt, att hon stack ut Ingmars ögon. "Nu visar det sig, att detta var en sa

På morgonen steg hon upp mycket tidigt och begav sig till Oljoberget. Hon hade inte varit där på hela tiden, sedan hon såg dervischen, men nu tyckte hon, att hon behövde gå dit för att i ensamhet få tänka över vad hon skulle besluta.

Under hela vägen kämpade hon med samma tunga vanmakt. Hon såg vad hon måste göra, men he

Hon kom ihåg, att hon en gång hade sett en tornsvala, som hade fallit till marken och låg och slog mot sanden med vingarna och inte kunde få nog luft under dem för att svinga sig bort. Just sa tyckte hon att hon låg och flaxade utan att komma ur stället.

Men när hon hade nått upp på Oljoberget och stod på den vanliga platsen, där hon brukade invänta soluppgången, såg hon, att dervischen, som var lik Jesus, fa

Gertrud glömde inte ett ögonblick, att ma

Hon var inte i en dröm, hon var inte borta i en syn, det var endast den stora likheten, som vållade, att hon tyckte sig se en med gudomlighet begåvad mä

Hon trodde på nytt om honom, att om han blott ville framträda för mä

"Detta kan inte vara en vanlig mä

Hon hade stått länge bredvid dervischen, utan att han hade visat att han hade lagt märke till he

Gertrud drog sig undan, när han såg på he

Han betraktade he

Därpå tecknade han med vänligt allvar åt he

Gertrud vände sig lydigt bort från honom och gick långsamt neråt. Det föreföll he

När hon kom närmare kolonien, sva