Jerusalem

–Jag har allt en hel del att ställa med. Gabriel tog ett steg mot dörren.

–Det var eljest något, som jag ville fråga dig om.

Gabriel kom tillbaka inåt rummet, och Ingmar återtog: -Jag undrar om du, Gabriel, skulle ha så mycket emot att fara hem på en månad eller två. Jag tror allt, att din far skulle bli glad att få se dig.

–Jag vet inte hur du kommer på en sådan tanke, sade Gabriel.

–Om du hade lust att fara med nu, skulle jag bekosta resan, fortfor Ingmar.

–Jaså, sade Gabriel.

–Ja, sade Ingmar och blev allt ivrigare, jag har tänkt på att jag ville göra Hök Matts den glädjen att få se dig än en gång, i

–Du ville visst föra med dig hela kolonien, du, sade Gabriel litet försmädligt.

Ingmar blev alldeles förstummad. Det hade varit hans sista hopp, att han skulle ku

Om ett par ögonblick började dock Ingmar hoppas på nytt. "Det kanske bara var mitt fel, jag bad honom väl på ett dumt sätt", tänkte han.

–Nå ja, sade han högt, jag ska ärligt bekä

Gabriel svarade ingenting. Ingmar satt och lyssnade efter svar, men då intet kom, fortsatte han:

–Jag kan inte förstå hur det ska gå för Gertrud och mig på den här svåra resan. Om jag ska gå så här med förbundna ögon, begriper jag inte hur vi ska komma ur och i alla de små roddbåtarna, som för en ut till ångfartygen. Och inte blir det lätt att klättra oppför fallrepstrappor och sådant. Jag är allt rädd, att jag kommer att stiga miste och falla i sjön. Det skulle vara gott att ha en karl med på resan.

–Det har du nog rätt i, sade Gabriel.

–Och inte kan Gertrud förstå sig på att kopa biljetter åt oss.

–Jag håller allt med om att du borde ta någon med dig, sade Gabriel.

–Ja, sade Ingmar glatt, jag tycker, att du borde förstå, att det är tvungen sak, att någon följer med.

–Du borde fråga Hellgum. Han är den, som är mest resvan av oss alla.

Ingmar teg åter. Han lät mycket nedslagen, då han började på nytt.

–Jag hade tänkt, att jag skulle få dig med mig.

–Nej, mig ska du inte be om något sådant, sade Gabriel. Jag är så lycklig här i kolonien. Du kan ju få vem som helst av de andra att följa dig.

–Det är skillnad på vem man får med sig. Jag är bättre bekant med dig än med någon av de andra.

–Jag kan i alla fall inte, sade Gabriel.

Det kom en allt större oro över Ingmar.

–Detta är en stor missräkning för mig, sade han. Jag trodde, att du hade någon mening med det, som du sa, att du ville vara min vän.

Gabriel avbröt honom hastigt.

–Du ska ha tack för anbudet, men jag tror inte du kan säga något, som får mig på andra tankar, så att nu går jag allt bort och sköter om mitt. Därmed svängde han sig raskt om och gick sin väg utan att ge Ingmar tid att säga ett ord mer.

När Gabriel hade skilts från Ingmar, kunde ingen märka, att han hade någon sådan brådska, som han hade talat om. Han gick helt sakta ut genom porten och satte sig på marken under det stora trädet. Det var redan kväll, och allt spår av dagsljus var borta, men stjärnorna och en liten vass nymåne lyste vackert.

Gabriel hade inte suttit där ute i fem minuter, förrän porten sakta öppnades och Gertrud kom ut. Hon stod och såg sig omkring under ett par ögonblick, men så upptäckte hon Gabriel.

– Är det du, Gabriel? sade hon och kom och satte sig bredvid honom.

–Jag tänkte nog, att jag skulle fi

–Ja, vi har suttit här många kvällar, sade Gabriel.

–Vi har så, sade Gertrud, men nu är det väl den sista.

–Ja, det är det väl.

Gabriel satt mycket rak och stel, hans röst lät kall och hård, sa att man kunde tro, att det, som de talade om, var honom mer än likgiltigt.

–Ingmar berättade, att han ämnade be dig följa med oss på resan.

–Ja, han har frågat mig om saken, sade Gabriel, men jag har sagt nej.

–Jag kunde tro, att du inte skulle vilja resa med, sade Gertrud.

De sutto länge tysta och stilla, som om de inte hade något att säga varandra, men Gertrud vände gång på gång ansiktet mot Gabriel och betraktade honom. Han satt med huvudet litet stelt upplyftat och såg uppåt himlen.

När tystnaden hade varat länge, sade Gabriel utan att ta ner blicken från stjärnorna eller eljest göra en rörelse:

–Blir det inte kallt för dig att sitta så länge ute?

–Du vill visst, att jag ska gå min väg? sade Gertrud.

Gabriel gjorde en jakande böjning med huvudet, men han trodde visst inte, att Gertrud kunde se detta i mörkret. Högt sade han:

–Jag tycker nog om, att du sitter här.

–Jag kom hit ut i kväll, sade Gertrud, därför att jag tänkte, att det var ovisst om vi skulle få träffas ensamma någon mer gång, i

–Det gjorde jag bara för min egen glädjes skull, sade Gabriel.

–Jag skulle också tacka dig för den gången du gick efter vattnet från Paradisbru

Gahriel tycktes vilja svara, men i stället för ord kom bara något, som var likt en snyftning.

Gertrud tyckte, att det var något oändligt rörande över Gabriel de

Men när Gertrud tänkte så, tyckte hon, att he

Hon satt tyst ä

Plötsligt började Gabriel tala.

–Det är en sak, som jag tänker på, sade han, och som jag ser för mig hela kvällen.

–Tala om för mig vad det är! sade Gertrud ivrigt. Hon tyckte, att hon blev lättare om hjärtat, då han nu talade.

–Jo, sade Gabriel, Ingmar talade en gång om sågen, som han har vid Ingmarsgården. Jag tror, att det var hans mening, att jag skulle följa med honom hem och arrendera den.

– Det syns, att Ingmar har fattat stor vänskap för dig sade Gertrud, han har ingenting, som han sätter mer värde på än den sågen.

– Nu hör jag sågen slamra i mina öron hela kvällen, sade Gabriel. Forsen brusar, och kanttrissan gnisslar, och timmerstockarna ligger och stöter mot varandra i älven. Du kan inte tro hur vackert det låter. Och så sitter jag och tänker på hur det skulle vara att få arbeta för egen räkning, att ha något för mig själv och inte bara gå opp i en sådan här koloni.

–Jaså, det är detta du tänker på, medan du sitter här sa tyst, sade Gertrud i rätt kall ton, för hon kände sig på ett eller a

–Det är allt något a