Страница 26 из 128
”Jag erkä
”Det har jag faktiskt redan sagt. Jag vill avslöja den fähund som mördade min brors sondotter. Och det är det jag vill anlita dig för.”
”Hur?”
Henrik Vanger lade ned kniv och gaffel. ”Mikael, i snart trettiosju år har jag grubblat mig fördärvad på vad som hände Harriet. Under årens lopp har jag använt allt mer av min fritid till att leta efter he
Han tystnade och plockade av sig glasögonen och tittade på någon osynlig smutsfläck på linsen. Sedan lyfte han blicken och betraktade Mikael.
”Om jag ska vara riktigt ärlig var Harriets försvi
”Det var en fruktansvärd händelse.”
”Mer än så. Den förstörde mitt liv. Det är ett faktum som jag blivit allt mer medveten om ju längre tiden gått. Har du bra självkä
”Tja, jag anser naturligtvis det.”
”Det har jag också. Jag kan inte släppa vad som hände. Men mina motiv har förändrats med åren. Från början var det kanske sorg. Jag ville hitta he
”På vilket sätt har det förändrats?”
”I dag handlar det mera om att hitta den kallblodiga jäveln. Men det lustiga är att ju äldre jag blir, desto mer av en uppslukande hobby har det blivit.”
”Hobby?”
”Ja, jag vill faktiskt använda det ordet. När polisutredningen ra
”Du är medveten om att efter trettiosex år är mördaren själv kanske död och begravd?”
”Jag tror inte det.”
Mikael höjde på ögonbrynen inför det bestämda uttalandet.
”Låt oss avsluta middagen och gå tillbaka upp. Det fi
Lisbeth Salander parkerade den automatväxlade Corollan vid pendeltågsstationen i Sundbyberg. Hon hade lånat Toyotan från Milton Securitys bilpool. Hon hade inte exakt bett om lov, men Armanskij hade å andra sidan aldrig uttryckligen förbjudit he
Hon promenerade till Högklintavägen och ringde på porttelefonen prick klockan sex. Portlåset klickade efter några sekunder och hon gick två våningar upp för trappan och ringde på dörren där det beskedliga namnet Svensson fa
”Hej Plague”, hälsade hon.
” Wasp. Du hälsar bara på när du behöver något.”
Ma
”Plague, det är för att du aldrig tvättar dig och för att det luktar apa häri
Han log blekt men svarade inte och tecknade åt he
”Jag menar, jag är inte direkt rekordbra på att städa själv, men luktar det likmask i gamla mjölkpaket buntar jag ihop dem och slänger dem.”
”Jag är sjukpensionär”, sa han. ”Jag är socialt inkompetent.”
”Så därför gav staten dig en bostad och glömde bort dig. Är du aldrig rädd att gra
”Har du något till mig?”
Lisbeth Salander öppnade blixtlåset i jackfickan och plockade fram 5 000 kronor.
”Det är allt jag kan avvara. Det är mina egna pengar och jag kan inte gärna dra av dig som omkostnad.”
”Vad vill du ha?”
”Manschetten du pratade om för två månader sedan. Fick du ihop den?”
Han log och placerade ett föremål på bordet framför he
”Berätta hur den fungerar.”
Under den följande timmen lyssnade hon intensivt. Sedan testade hon manschetten. Plaguevar möjligen socialt inkompetent. Men han var utan tvekan ett geni.
Henrik Vanger sta
Henrik Vanger nickade. ”Jag är född den 1 november. Då Harriet var åtta år gav hon mig en födelsedagspresent, en tavla. En pressad blomma bakom en enkel ram.”
Henrik Vanger gick runt skrivbordet och pekade på den första blomman. Blåklocka. Den var amatörmässigt och klumpigt monterad.
”Det var första tavlan. Jag fick den 1958.”
Han pekade på nästa tavla.
”1959.” Smörblomma. ”1960.” Prästkrage. ”Det blev en tradition. Hon tillverkade tavlan någon gång på sommaren och sparade den till min födelsedag. Jag hängde dem alltid på väggen här. 1966 försva
Henrik Vanger tystnade och pekade på ett gap i raden av tavlor. Mikael kände plötsligt nackhåren resa sig. Hela väggen var fylld av pressade blommor.
”1967, ett år efter att hon hade försvu
”Hur fick du blomman?” frågade Mikael med låg röst.
”Inslagen i presentpapper och skickad i ett vadderat kuvert med posten. Skickat från Stockholm. Ingen avsändare. Inget meddelande.”
”Du menar att…” Mikael svepte med handen.
”Just det. På min födelsedag varje förba
”Vad är det du vill att jag ska göra?” frågade Mikael med skärpa i rösten.
När Lisbeth Salander lämnade tillbaka Corollan i garaget under Milton Security passade hon på att gå på toaletten uppe på kontoret. Hon använde sitt passerkort i porten och åkte direkt upp till tredje våningen för att slippa gå genom huvudentrén på andra våningen, där jouren arbetade. Hon besökte toaletten och hämtade en kopp kaffe från den espressomaskin som Dragan Armanskij hade investerat i då han sent omsider insett att Lisbeth aldrig skulle brygga kaffe bara för att det förväntades av he