Страница 24 из 128
Det första kapitlet var en sorts krigsförklaring där Blomkvist inte skrädde orden. Svenska ekonomijournalister hade de senaste tjugo åren utvecklats till en grupp inkompetenta springpojkar som var uppfyllda av sin egen betydelse och som saknade förmåga till kritiskt tänkande. Den sistnämnda slutsatsen drog han eftersom så många ekonomireportrar gång på gång utan minsta invändning nöjde sig med att återge de utsagor som lämnades av företagsdirektörer och börsspekulanter — även då dessa uppgifter var uppenbart vilseledande och felaktiga. Sådana ekonomireportrar var därmed antingen så naiva och lättlurade att de borde skiljas från sina uppdrag eller så var de — vilket var värre — personer som medvetet svek sitt journalistiska uppdrag att utföra kritiska granskningar och förse allmänheten med korrekt information. Blomkvist hävdade att han ofta skämdes över att bli kallad ekonomireporter, eftersom han då riskerade att sammanblandas med personer som han överhuvudtaget inte betraktade som reportrar.
Blomkvist jämförde ekonomijournalisternas insatser med hur kriminaljournalister eller utrikeskorrespondenter arbetade. Han målade upp en bild av det ramaskri som skulle följa om en rättsreporter på en stor dagstidning okritiskt började återge åklagarens uppgifter som automatiskt sa
Återstoden av boken utgjorde beviskedjan som skulle styrka den inledande svadan. Ett långt kapitel granskade rapporteringen om ett känt dot.com-företag i sex ledande dagstidningar samt i Finanstidningen, Dagens Industrioch A-ekonomipå TV. Han citerade och summerade vad reportrarna hade sagt och skrivit i
Ett a
Om en riksdagsreporter skulle hantera sin uppgift på motsvarande sätt genom att okritiskt dra en lans för varje beslut som klubbades, hur befängt det än var, eller om en politisk reporter skulle brista i omdöme på ett liknande sätt — då skulle den reportern få sparken eller i varje fall omplaceras till en avdelning där han eller hon inte kunde åstadkomma så stor skada. I ekonomireportrarnas värld gäller dock inte det normala journalistiska uppdraget att göra kritiska granskningar och sakligt rapportera fynden till läsarna. Här hyllas istället den mest framgångsrike skojaren. Här skapas också framtidens Sverige och här undergrävs det sista förtroendet för journalisterna som yrkeskår.
Det var ord och inga visor. Tonen var frän och Salander hade ingen svårighet att förstå den upprörda debatt som följt i både branschorganet Journalisten,vissa ekonomitidningar och på dagstidningarnas ledar- och ekonomisidor. Även om endast ett fåtal ekonomireportrar nämndes vid namn i boken så förmodade Lisbeth Salander att branschen var tillräckligt liten för att alla skulle förstå exakt vem som avsågs när olika tidningar citerades. Blomkvist hade skaffat sig bittra fiender, vilket också återspeglades i dussintals skadeglada kommentarer till domslutet i We
Hon slog igen boken och tittade på baksidesbilden av författaren. Mikael Blomkvist var fotograferad från sidan. Den mörkblonda luggen föll lite vårdslöst över pa
”Hej Kalle Blomkvist”, sa hon högt för sig själv. ”Du är rätt kaxig, va?”
Vid lunchtid startade Lisbeth Salander sin iBook och öppnade mailprogrammet Eudora. Hon formulerade texten i en enda kärnfull rad:
[Har du tid?]
Hon skrev under med Waspoch skickade mailet till adressen ‹[email protected] /* */›. För säkerhets skull körde hon det enkla meddelandet i krypteringsprogrammet PGP.
Därefter satte hon på sig svarta jeans, kraftiga vinterskor, en varm polotröja, en mörk skepparjacka samt matchande blekgula fingervantar, mössa och halsduk. Hon tog bort ringarna ur ögonbryn och näsborre, lade på ett svagt rosa läppstift och granskade sig själv i badrumsspegeln. Hon såg ut som vilken helgflanör som helst och betraktade klädseln som anständigt stridskamouflage för en expedition bakom fiendens linjer. Hon tog tu
Hon konstaterade att de flesta mä
Hon fick tålmodigt vänta nästan en halvtimme i
Hon väntade fem minuter i