Страница 23 из 128
”Hur dog hon?” upprepade Mikael.
”Jag vet inte”, svarade Henrik Vanger med en plågad blick. ”Först någon gång vid femtiden på eftermiddagen hade vi fått ut Aronsson ur bilen — han överlevde förresten, om än illa tilltygad — och något efter sex betraktades brandfaran som över. Ön var fortfarande avskuren men det började lugna ned sig. Det var inte förrän vi satte oss till bords för att äta en försenad middag vid åttatiden som vi upptäckte att Harriet saknades. Jag skickade en av he
Han slog ut med armarna.
”Sedan den dagen är Harriet Vanger spårlöst försvu
”Försvu
”Under alla dessa år har vi inte ku
”Men om hon är försvu
”Jag förstår din invändning. Jag har tänkt i precis samma banor. Då en mä
”Men du tror alltså att någon har bragt he
”Därför att det är den enda rimliga slutsatsen.” Henrik Vanger höll upp ett finger. ”Från början hoppades jag att hon hade rymt. Men allteftersom dagarna gick förstod vi alla att så inte var fallet. Jag menar, hur skulle en sextonårig flicka från en ganska skyddad miljö, även om hon är klipsk, ku
Han höll upp två fingrar.
”Min nästa tanke var naturligtvis att hon råkat ut för en olycka av något slag. Kan du göra mig en tjänst — gå till skrivbordet och öppna översta lådan. Det ligger en karta där.”
Mikael gjorde som han blivit ombedd och vek ut kartbladet på serveringsbordet. Hedebyön var en oregelbundet formad landmassa som var ungefär tre kilometer lång och som mest svällde ut till en bredd på drygt en och en halv kilometer. En stor del av ön bestod av skog. Bebyggelsen fa
”Kom ihåg att hon inte kan ha lämnat ön”, underströk Henrik Vanger. ”Här på Hedebyön kan man dö i olyckor precis som var som helst. Man kan träffas av blixten — men det åskade inte den dagen. Man kan bli ihjältrampad av en häst, ramla ned i en bru
Han höll upp ett tredje finger:
”Det fi
Henrik Vanger smällde ned handen mitt på kartan.
”Dagarna efter he
Den gamle släppte Mikael med blicken och tittade ut i mörkret utanför fönstret. Hans röst blev lägre och mer personlig.
”Under hösten sökte jag he
”Jag kan tänka mig ett antal möjligheter”, invände Mikael.
”Låt höra.”
”Hon kan ha drunknat eller dränkt sig. Det här är en ö och vatten kan dölja det mesta.”
”Det är sant. Men sa
”Men än viktigare”, fortsatte han, ”är att det inte är särskilt strömt här och att vindarna vid den tiden på året var nordliga eller nordostliga. Om någonting hamnar i vattnet så kommer det upp någonstans längs stranden på fastlandet, och där fi
”Men kan hon inte ha råkat ut för en olycka någon a
”Det var sent i september och så kallt i vattnet att Harriet knappast gav sig iväg för att bada mitt under uppståndelsen. Men om hon plötsligt fått för sig att simma över till fastlandet skulle hon ha blivit observerad och vållat stor uppståndelse. Vi var dussintals ögon på bron, och på fastlandssidan stod två- eller trehundra mä
”Roddbåt?”
”Nej. Den dagen fa
Henrik Vanger höll upp ett fjärde finger.
”Därmed återstår bara en enda rimlig möjlighet, nämligen att Harriet försva
Lisbeth Salander tillbringade a
Salander konstaterade att Blomkvist var en utmärkt stilist. Boken var skriven på ett rättframt och engagerande sätt, och även personer utan insyn i ekonomijournalistikens irrgångar kunde läsa den med behållning. Tonen var bitsk och sarkastisk, men framför allt övertygande.