Страница 22 из 128
”Det var den 22 september 1966. Harriet var sexton år och hade precis börjat andra året på gymnasiet. Det var en lördag och det blev den värsta dagen i mitt liv. Jag har gått igenom händelseförloppet så många gånger att jag tror att jag kan redogöra för varje minut av vad som skedde under den dagen — allt utom det viktigaste.”
Han svepte med handen.
”Här i huset var en stor del av min släkt samlad. Det var en årligen återkommande vedervärdig middagsbjudning, då delägare i Vangerkoncernen träffades för att diskutera familjens affärer. Det var en tradition som min farfar på sin tid införde och som oftast resulterade i mer eller mindre avskyvärda tillställningar. Traditionen upphörde på 1980-talet, då Martin helt sonika bestämde att alla diskussioner om företaget skulle ske på reguljära styrelsemöten och stämmor. Det är det bästa beslut han har fattat. I dag har familjen inte träffats på en sådan tillställning på tjugo år.”
”Du sa att Harriet mördades…”
”Vänta. Låt mig berätta vad som hände. Det var alltså en lördag. Det var också festdag, med Barnens dag-tåg som arrangerades av idrottsklubben i
Henrik Vanger reste sig och gick fram till fönstret. Han tecknade åt Mikael att ansluta, och pekade:
”Klockan 14.15, några minuter efter att Harriet hade kommit hem, skedde en dramatisk olycka där ute på bron. En man vid namn Gustav Aronsson, bror till en bonde på Östergård — ett hemman en bit in här på Hedebyön — svängde upp på bron och frontalkolliderade med en tankbil som var på väg hit för att leverera brä
Den gamle gjorde en tankepaus och satte sig igen.
”Olyckan hade egentligen ingenting med Harriet att göra. Men den var betydelsefull på ett alldeles särskilt sätt. Det uppstod ett totalt kaos då tillskyndande mä
”Vi försökte bända loss honom med handkraft, men det gick inte. Han måste skäras eller sågas ut. Problemet var att vi inte kunde göra någonting som riskerade att skapa gnistbildning; vi stod mitt i en sjö av olja intill en vält tankbil. Om den hade exploderat skulle vi ha upphört att existera. Det tog dessutom lång tid i
Mikael hade fortfarande en känsla av att den gamle berättade en noga repeterad och avvägd historia, med avsikt att fånga hans intresse. Men Mikael accepterade också att Henrik Vanger var en utmärkt historieberättare med förmåga att engagera en lyssnare. Däremot hade han fortfarande ingen uppfattning om vart historien slutligen skulle leda.
”Det som är betydelsefullt med olyckan är att bron var avstängd under det kommande dygnet. Först sent på söndagskvällen hade man lyckats pumpa ut återstående bränsle och då kunde man lyfta bort tankbilen och öppna bron för passerande igen. Under dessa drygt 24 timmar var Hedebyön i praktiken avskuren från omvärlden. Det enda sättet att ta sig över till fastlandet var med en brandbåt som sattes in för att skeppa folk från småbåtshamnen på den här sidan till den gamla fiskehamnen nedanför kyrkan. Under flera timmar användes båten bara av räddningspersonal — det var inte förrän ganska sent på lördagskvällen som privatpersoner började skeppas över. Förstår du i
Mikael nickade: ”Jag antar att någonting hände med Harriet här på ön och att antalet misstänkta utgörs av den begränsade skara personer som befa
Henrik Vanger log ironiskt.
”Mikael, du anar inte hur rätt du har. Även jag har läst min Dorothy Sayers. Följande är fakta: Harriet anlände hit till ön ungefär tio minuter efter två. Om vi även inkluderar barn och ogifta sällskap hade allt som allt närmare fyrtio gäster anlänt under dagen. Tillsammans med personal och bofasta fa
”Harriet bodde tidigare i ett hus tvärs över vägen, men som jag redan berättat var varken he
”Hur dog hon?”
”Vänta. Det är mer komplicerat än så och jag måste berätta historien i kronologisk ordning. När kollisionen ägde rum släppte folk vad de hade för händerna och sprang till olycksplatsen. Jag var… jag antar att jag tog kommandot och var febrilt sysselsatt de närmaste timmarna. Vi vet att Harriet också kom ned till bron strax efter kollisionen — flera personer såg he
”Ungefär klockan 14.40 var Harriet i
”Klockan 14.55 gick Harriet över gårdsplanen. Hon sågs bland a