Страница 108 из 128
”Men passet — någon borde ha upptäckt att det fa
”Nej, varför det? En svenska som heter Anita Vanger och är gift med Spencer Cochran. Om hon bor i London eller Australien spelar ingen roll. I London är hon Spencer Cochrans separerade fru. I Australien är hon hans högst närvarande fru. De samkör inte dataregister mellan Canberra och London. Dessutom fick jag snart australiensiskt pass i namnet Cochran. Arrangemanget fungerar utmärkt. Det enda som hade ku
”Vilket hon aldrig gjort.”
”Hon påstår att hon aldrig har hittat någon. Men jag vet ju att hon har avstått för min skull. Hon har varit en verklig vän.”
”Vad gjorde hon i ditt rum?”
”Jag var inte riktigt rationell den dagen. Jag var rädd för Martin, men så länge han fa
”Jag antar att hon inte kunde motstå frestelsen att öppna fönstret och titta på olycksplatsen.” Mikael funderade en stund. ”Det jag inte begriper är varför du inte gick till Henrik precis som du hade tänkt.”
”Vad tror du?”
”Jag vet faktiskt inte. Jag är övertygad om att Henrik skulle ha hjälpt dig. Martin skulle omedelbart ha blivit oskadliggjord och Henrik skulle naturligtvis inte ha hängt ut dig. Han skulle ha skött det hela diskret med någon form av terapi eller behandling.”
”Du har inte förstått vad som hände.”
Fram till dess hade Mikael bara diskuterat Gottfrieds sexuella övergrepp på Martin, men låtit Harriets roll hänga i luften.
”Gottfried förgrep sig på Martin”, sa Mikael försiktigt. ”Jag misstänker att han också förgrep sig på dig.”
Harriet Vanger rörde inte en muskel. Sedan tog hon ett djupt andetag och begravde ansiktet i händerna. Det tog säkert tre sekunder i
”Jeff, det här är Mikael, en gammal… vän från förr i tiden. Han kommer med problem och dåliga nyheter, men vi ska inte skjuta budbäraren. Mikael, det här är Jeff Cochran. Min äldste son. Jag har ytterligare en son och en dotter.”
Mikael nickade. Jeff var i trettioårsåldern; Harriet Vanger måste ha blivit gravid ganska snart efter att hon gift sig med Spencer Cochran. Han reste sig och sträckte fram handen till Jeff och sa att han var ledsen över att ha upprört hans mor, men att det dessvärre var nödvändigt. Harriet växlade några ord med Jeff och skickade sedan iväg honom. Hon satte sig hos Mikael igen och tycktes fatta ett beslut.
”Inga mer lögner. Jag antar att det är över. Jag har på något sätt väntat på den här dagen sedan 1966. I många år var det min stora skräck att någon som du skulle komma fram till mig och säga mitt namn. Och vet du — helt plötsligt bryr jag mig inte längre. Mitt brott är preskriberat. Och jag skiter i vad folk tycker om mig.”
”Brott?” frågade Mikael.
Hon såg uppfordrande på honom, men han förstod fortfarande inte vad hon talade om.
”Jag var sexton år. Jag var rädd. Jag skämdes. Jag var desperat. Jag var ensam. De enda som kände till sa
”Harriet, din far var en våldtäktsman och mördare. Du hade ingen skuld i det.”
”Det vet jag. Min pappa utnyttjade mig i ett års tid. Jag gjorde allt för att undvika att… men han var min pappa och jag kunde inte plötsligt vägra att ha något med honom att göra utan att förklara varför. Så jag log och spelade ett spel och försökte låtsas som om allting var okej och såg till att det fa
”Isabella visste?” utbrast Mikael bestört.
Harriet Vanger fick en ny hårdhet i rösten.
”Naturligtvis visste hon om det. Det fa
”Jag har träffat he
”Det har hon varit hela sitt liv. Jag har ofta grubblat över he
”Man skiljer sig inte i familjen Vanger.”
Hon skrattade för första gången.
”Nej, man gör inte det. Men saken är den att jag inte kunde förmå mig att berätta. Hela världen skulle få veta. Mina klasskamrater, alla i släkten…”
Mikael lade en hand på he
”Jag var fjorton när han våldtog mig första gången. Och under det kommande året tog han mig till sin stuga. Vid flera tillfällen var Martin med. Han tvingade både mig och Martin att göra saker med honom. Och han höll fast mina armar medan Martin fick… tillfredsställa sig på mig. Och när min pappa dog stod Martin redo att överta hans roll. Han förväntade sig att jag skulle bli hans älskari
”Henrik skulle ha…”
”Du förstår fortfarande inte.”
Hon höjde rösten. Mikael såg att några av ma
”Allt ligger på bordet. Du får räkna ut resten.”
Hon reste sig och hämtade två öl till. När hon kom tillbaka sa Mikael ett enda ord till he
”Gottfried?”
Hon nickade.
”Den 7 augusti 1965 hade min far tvingat ut mig till sin stuga. Henrik var bortrest. Min pappa söp och försökte tvinga sig på mig. Han fick inte ens upp den och var på väg att få fylldille. Han var alltid… grov och våldsam mot mig när vi var ensamma, men den här gången gick han över gränsen. Han urinerade på mig.Sedan talade han om för mig vad han skulle vilja göra med mig. Under kvällen berättade han om de kvi