Страница 105 из 128
”Och hon började studera Bibeln.”
”Och i skenet av vad vi nu vet behöver det inte ha varit av religiösa skäl. Hon kanske helt enkelt ville begripa vad he
”Och sedan försva
När de hade gått igenom händelsekedjan var det inte svårt att förstå hur resten av pusslet måste ha sett ut. Mikael och Lisbeth packade. I
Mikael ville veta vad Frode hade berättat för Henrik. Advokaten lät så pressad på rösten att Mikael blev orolig för honom. Efter en stund förklarade Frode att han bara hade berättat att Martin omkommit i en bilolycka.
När Mikael parkerade utanför Hedestads sjukhus bullrade åskan igen och himlen hade åter fyllts av tunga regnmoln. Han skyndade över parkeringen samtidigt som det började dugga.
Henrik Vanger var klädd i morgonrock och satt vid ett bord vid fönstret i sitt rum. Det var ingen tvekan om att sjukdomen hade satt sina spår, men den gamle hade återfått färgen i ansiktet och såg i alla fall ut att vara på bättringsvägen. De skakade hand. Mikael bad privatsköterskan lämna dem ensamma några minuter.
”Du har hållit dig borta”, sa Henrik Vanger.
Mikael nickade. ”Med avsikt. Din släkt vill inte att jag ska visa mig här, men i dag är alla hos Isabella.”
”Stackars Martin”, sa Henrik.
”Henrik. Du gav mig i uppdrag att gräva fram sa
Den gamle såg på honom. Sedan vidgades hans ögon.
”Martin?”
”Han är en del av storyn.”
Henrik Vanger blundade.
”Nu har jag en fråga till dig.”
”Vad?”
”Vill du fortfarande veta vad som hände? Även om det kommer att göra ont och även om sa
Henrik Vanger såg länge på Mikael. Sedan nickade han.
”Jag vill veta. Det var hela poängen med ditt uppdrag.”
”Okej. Jag tror att jag vet vad som hände med Harriet. Men det saknas en sista pusselbit i
”Berätta.”
”Nej. Inte i dag. Det jag vill att du ska göra nu är att fortsätta att vila. Doktorn säger att krisen är över och att du håller på att tillfriskna.”
”Behandla mig inte som ett barn.”
”Jag är inte i hamn ä
Lisbeth drog en prese
Han dammsög och torkade rent medan Lisbeth gjorde ett ärende till Plaguei Sundbyberg. Hon knackade på hos Mikael vid midnatt och ägnade tio minuter åt att noga granska varje vinkel och vrå i lägenheten. Därefter stod hon en lång stund vid fönstren och betraktade utsikten mot Slussen.
Sovavdelningen skärmades av med en länga fristående garderober och bokhyllor från Ikea. De klädde av sig och sov några timmar.
Vid tolvtiden nästa dag landade de på Gatwick i London. De möttes av regn. Mikael hade bokat rum på Hotel James vid Hyde Park, ett utmärkt hotell i jämförelse med alla ruckel i Bayswater som han alltid hamnat på vid tidigare Londonbesök. Räkningen gick på Dirch Frodes löpande utgiftskonto.
Klockan fem på eftermiddagen stod de i baren när en man i trettioårsåldern kom fram till dem. Han var nästan skallig, hade ett blont skägg och var klädd i för stor kavaj, jeans och seglarskor.
” Wasp?” frågade han.
” Trinity?” undrade hon. De nickade till varandra. Han frågade inte vad Mikael hette.
Trinitys partner presenterades som Bob the Dog. Han väntade i en gammal Volkswagen skåpbil runt hörnet. De klev in genom skjutdörrarna och satte sig på väggfasta vippstolar. Medan Bob navigerade genom Londontrafiken diskuterade Wasp och Trinity.
”Plague sa att det handlade om ett crash-bang job.”
”Telefonavlyssning och koll på e-posten i en dator. Det kan gå väldigt snabbt eller ta ett par dagar, beroende på hur mycket press han sätter in.” Lisbeth vinkade med tummen mot Mikael. ”Klarar ni av det?”
”Har hundar loppor?” svarade Trinity.
Anita Vanger bodde i ett litet radhus i den prydliga förorten St. Albans, en dryg timmes bilfärd norrut. Från skåpbilen kunde de se he
En nästan identisk kopia av Cecilia Vanger öppnade, med ansiktet i ett artigt frågetecken.
”Hej Anita. Jag heter Mikael Blomkvist. Henrik Vanger har bett mig hälsa på dig. Jag antar att du har hört nyheterna om Martin.”
He
”Förlåt att jag besvärar dig så här oväntat, men jag var ändå i London och har försökt ringa dig under dagen.”
”Jag förstår. Vad gäller det?” Rösten var defensiv.
”Tänker du åka till begravningen?”
”Nej, jag och Martin stod inte varandra nära och jag kan inte komma ifrån.”
Mikael nickade. Anita Vanger hade i görligaste mån hållit sig borta från Hedestad i trettio år. Sedan he
”Jag vill veta vad som hände med Harriet Vanger. Det är dags för sa
”Harriet? Jag förstår inte vad du menar.”
Mikael log åt he
”Du var Harriets närmaste vän i familjen. Det var dig hon vände sig till med sin fasansfulla berättelse.”
”Du är inte riktigt klok”, sa Anita Vanger.
”Det har du förmodligen rätt i”, sa Mikael med lätt röst. ”Anita, du var i Harriets rum den där dagen. Jag har bildbevis. Om några dagar kommer jag att rapportera till Henrik och sedan får han ta det därifrån. Varför inte berätta för mig vad som hände?”
Anita Vanger reste sig.
”Lämna mitt hus omedelbart.”
Mikael reste sig.
”Okej, men förr eller senare måste du prata med mig.”
”Jag har inget att säga till dig.”
”Martin är död”, sa Mikael med eftertryck. ”Du har aldrig tyckt om Martin. Jag tror att du flyttade till London inte bara för att slippa träffa din pappa utan också för att inte behöva träffa Martin. Det betyder att du också visste, och den enda som kunde ha berättat var Harriet. Frågan är bara vad du gjorde med din kunskap.”