Страница 99 из 137
Skogens dag
På den breda bergsryggen, där Gorgo hade lämnat Tummetott, hade det gått fram skogsbrand för en tio år sedan. De kolnade träden voro fällda och bortförda, och det stora brandfältet hade börjat beklädas med växtlighet i utkanterna, där det gränsade till den friska skogen. Men största delen av höjden tedde sig naken och ohyggligt ödslig. Svarta stubbar stodo kvar mellan hällarna som ett vittnesbörd om att här hade fu
Folk undrade över att det gick så långsamt för bergshöjden att åter beklädas med skog, men man tänkte inte på att när skogsbranden hade gått fram där, hade marken varit utan fuktigthet efter en lång torka. Därför var det inte nog med att träden hade bru
Men en dag i början av sommaren samlades alla barnen i den socknen, där det avbrända berget fa
Det där tåget sta
Så kom tåget då till sist upp till den stora, avbrända bergvidden. Där lågo stenarna nakna utan de fina li
Det var, som om det hade gått en ljusning över den gråa bergshöjden, när socknens alla barn spredo sig över den. Det var åter något glatt och fint, friskt och rosigt. Det var ungt och växande. Kanske att dessa skulle hjälpa den övergivna stackaren till litet liv igen.
När barnen hade vilat sig och ätit, grepo de till hackor och spadar och började arbeta. Skogvaktarna visade dem hur de skulle bära sig åt, och de satte ner planta efter planta på alla de små jordfläckar, som de lyckades upptäcka.
Medan barnen planterade, gingo de helt förnumstiga och talade med varandra om hur de små telningarna, som de satte ner i jorden, skulle komma att binda myllan, så att den inte kunde blåsa bort. Och inte nog med det, utan det skulle bildas ny mylla under träden. Och i den skulle det falla frön, och om några år skulle de ku
Men om barnen inte hade kommit hit och planterat, medan det ä
"Ja, det var för väl, att vi kom hit," sade barnen. "Det var i sista laget." Och de kände sig otroligt viktiga.
Under det att barnen arbetade uppe på berget, gingo far och mor hemma, och om en stund började de undra hur barnen redde sig. Det var ju bara spektakel förstås, att sådana skulle plantera skog, men det kunde ju i alla fall vara roligt att se hur det gick för dem. Rätt som det var, voro både far och mor på väg upp till skogen. När de kommo in på fäbodstigen, råkade de flera av gra
Så kommo far och mor upp på berget, och först tänkte de bara på hur vackert det tog sig ut med alla de små rosenkinderna, som voro spridda över de gråa hällarna. Men sedan lade de märke till hur barnen arbetade, hur somliga satte ut plantor och andra drogo upp fåror och sådde frön och några ryckte bort ljung, för att den inte skulle få förkväva de små träden. Och de sågo, att barnen togo arbetet på allvar och voro så ivriga, att de knappt hade tid att se upp.
Far stor en stund och tittade på, och så började han rycka upp ljung. Bara på lek liksom. Barnen voro läromästare, för de voro redan hemma i konsten, och de fingo visa far och mor hur de skulle bära sig åt.
det gick så, att alla de vuxna, som hade kommit för att se på barnen, togo del i arbetet. Då blev det förstås mycket roligare, än det hade varit förut. Och om en stund fingo barnen ä
Det behövdes flera verktyg däruppe, och ett par pojkar med långa ben skickades ner till bygden efter hackor och spadar. När de sprungo förbi stugorna, kommo de hemmavarande ut och frågade: "Vad står på? Har det hänt någon olycka?" – "Ånej då, men hela socknen är oppe vid brandfältet och planterar skog." – "Är hela socknen där, då ska väl inte vi sitta hemma."
Så kommo mä
Det var inte bara svaga strån, som skulle komma upp ur den här sådden, utan det var starka träd med höga stammar och mäktiga grenar. Det var att ge upphov inte bara åt en sommars gröda, utan åt många års växtlighet. Det var att väcka insektsurr och trastsång och tjäderspel och allt slags liv på den ödsliga bergvidden. Och så var det liksom ett mi