Страница 100 из 137
XL. En dag i Hälsingland
Ett stort grön blad
Nästa dag for pojken fram över Hälsingland.Det låg under honom med nya, ljusgröna skott på barrträden, nytt björklöv i hagarna, ny grönska på ängarna och nyuppkommen säd på åkrarna. Det var ett höglänt och bergigt land, men mittigenom det drog en vid och ljus dalgång, och från de
Från den stora huvuddalen utgingo först två väldiga grendalar, en åt öster och en väster. Sedan sände den bara ut smådalar, tills den kom rätt långt mot norr, Där sträckte den åter ut två starka armar. Efter detta fortgick den ä
Mitt i den stora dalgången flöt en bred, präktig älv, som mångenstädes vidgade ut sig till små sjöar. Närmast älven lågo ängar, som voro tätt besatta med små gråa lador, ovanför ängarna vidtogo åkrarna, och vid dalens gräns, där skogen började, stodo gårdarna. De voro stora och välbyggda och följde den ena efter den andra i nästan oavbruten rad. Kyrkorna höjde sig nere vid älvstranden, och omkring dem samlades gårdarna till stora byar. Likaså trängdes husen där vid sjöar och älvar och voro lätt igenkä
Grendalarna voro på samma sätt som mittdalen fyllda av sjöar, åkrar, byar och gårdar. De smögo ljusa och leende in mellan de mörka bergen, tills de så småningom trängdes samman av dessa och blevo så smala, att de inte kunde rymma mer än en liten bäck.
På höglandet mellan dalarna höll barrskogen till. Den hade inte jämn mark att växa på, utan en mängd berg lågo kringvräkta däruppe, men skogen täckte alltsammans som en luden fäll, utbredd över en knotig kropp.
Detta var ett grant land att skåda ner på. Pojken fick också se rätt mycket av det, därför att örnen försökte leta reda på den gamla spelma
När det led ett stycke framåt morgonen, blev det liv och rörelse vid gårdarna. Dörrarna till fähusen, som i det här landskapet voro stora, högtimrade och hade skorsten och höga, breda fönster, slogos upp på vid gavel, och korna släpptes ut. Dessa voro vackra och ljusa, småväxta och smidiga, säkra på foten och så muntra, att de gjorde de lustigaste språng. Kalvarna och fåren kommo också ut, och det var inte svårt att se, att de voro i sitt bästa ly
För varje ögonblick blev det livligare på gårdsplanen. Ett par unga flickor med ränslar på ryggen gingo omkring bland boskapen. En pojke med ett långt spö i handen höll fåren samlade. En liten hund for omkring bland korna och skällde på dem, som ville stångas. Husbonden spände en häst för en kärra och lastade de
En stund efteråt voro alla dessa på väg uppåt skogarna. En av flickorna gick i spetsen och lockade boskapen med vackert klingande rop. Efter he
Antingen måtte alla bönder i Hälsingland ha för sed att sända sin boskap uppåt skogarna på en och samma dag, eller också bara föll det sig så det året. Men nog såg pojken de glada tågen av mä
Fram på eftermiddagen nådde de vandrande röjda platser i skogen, där ett lågt fähus och ett par små gråa stugor voro resta. När korna kommo in på gården mellan stugorna, råmade de muntert, som om de kände igen sig, och började genast beta av det gröna, saftiga gräset. Mä
Gorgo, örnen, trodde säkerligen, att han skulle fi
Efter mycket kringsvävande kom örnen mot kvällen till en bergig och ödslig trakt, som låg öster om den stora huvuddalen. Åter såg han en fäbodvall under sig. Folk och boskap hade redan kommit dit. Karlarna stodo och höggo ved, och fäbodjäntorna mjölkade korna.
"Se dit!" sade Gorgo. "Där tror jag att vi har honom."
Han sänkte sig, och till sin stora förvåning såg då pojken, att örnen hade rätt. Där stod verkligen den lille Klement Larsson och högg ved på fäbodvallen.
Gorgo slog ner i täta skogen ett stycke från husen. Nu har jag uppfyllt det, som jag har åtagit mig," sade han och gjorde ett stolt kast med huvudet. "Du får nu försöka att komma till tals med karln. Jag ska sätt mig däroppe i den täta talltoppen och vänta på dig."
Djurens nyårsnatt
På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. "Ja, nu är vi här igen," sade de, och bygden sjönk bort ur deras si
Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.
Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behöva ha de så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Su
Detta förslag va