Страница 91 из 137
När Akka kom tågande, gingo Dunfins föräldrar emot he
Mittunder det att vildgässen och Mårten gåskarl och Dunfin själv kacklade som ivrigast för att berätta hur Dunfin hade blivit räddad, kommo Vingsköna och Guldöga springande. De ropade välkommen redan på långt håll och visade sig så glada över att Dunfin var hemma, att hon blev riktigt rörd.
Vildgässen fu
De två elaka systrarna hade mycket att tala om hela förmiddagen. de voro alldeles utom sig över att Dunfin hade en sådan friare som den vita gåskarlen. De hade friare själva, men det var bara vanliga grågäss, och sedan de hade sett Mårten gåskarl, tyckte de, att dessa voro så fula och tarvliga, att de inte ville se åt dem. "Detta kommer att gräma mig till döds," sade Guldöga. "Om det åtminstone hade varit du, syster Vingsköna, som hade fått honom!" – "Jag ville hellre, att han voro död, än att jag ska behöva gå här hela sommaren och tänka på att Dunfin har fått en vit gåskarl," sade Vingsköna.
Systrarna fortfor dock att visa sig mycket vänliga mot Dunfin, och på eftermiddagen tog Guldöga Dunfin med sig, för att hon skulle få se den, som Guldöga tänkte gifta sig med. "Han är inte så gra
Hon lade sina ord mycket väl och skrämde upp den stackars Dunfin. "Du menar inte vad du säger," sade den lilla grågåsen. "Du vill bara skrämma mig." – "Jag vill ditt bästa, Dunfin," sade Guldöga. "Jag kan inte tänka mig något värre än att se dig flyga bort med en svart skarv. Men nu ska jag säga dig något. Försök att förmå honom att äta ett par av rötterna, som jag har plockat ihop här! Är han förtrollad, så måste det då genast visa sig. Är han det inte, kommer han att förbli sig lik."
Pojken satt mittibland gässen och hörde hur Akka och den gamla gåsbonden språkades vid, då Dunfin kom flygande. "Tummetott! Tummetott!" ropade hon. "Mårten gåskarl håller på att dö! Jag har dödat honom!" – "Låt mig sitta opp på din rygg, Dunfin, och för mig till honom!" ropade pojken. De foro, och Akka och vildgässen följde också med. När de kommo fram till gåskarlen, låg han på marken. Han kunde ingenting säga, han bara kippade efter andan. "Kittla honom under strupen, och dunka honom i ryggen!" sade Akka. Det gjorde pojken, och genast hostade den store vite upp en stor rot, som hade fastnat i hans strupe. "Är det de här, som du har ätit av?" sade Akka och visade på några rötter, som lågo på jorden. – "Ja", sade gåskarlen. – "Då var det väl, att de fastnade i strupen på dig," sade Akka. "De är giftiga. Om du hade sväljt ner dem, hade du säkert dött." – "Det var Dunfin, som bad mig, att jag skulle äta av dem," sade gåskarlen. – "Jag hade fått dem av min syster," sade Dunfin och berättade alltihop. – "Du ska ta dig i akt för systrarna dina, Dunfin," sade Akka, "för de vill säkert inte ditt bästa."
Men Dunfin hade ett sådant si
Nästa morgon var gåskarlen vaken före solen, ställde sig överst på skäret och spejade åt alla håll. Snart såg han en stor, mörk fågel komma västerifrån. Vingarna voro ofantligt långa, och det var lätt att begripa, att detta var en örn. Gåskarlen hade inte väntat farligare motståndare än en uggla och nu förstod han, att han inte skulle komma ifrån detta med livet. Men det föll honom aldrig in, att han borde undvika strid med en fågel, som var många gånger starkare än han.
Örnen sköt ner på en mås och högg klorna i honom. I
Mårten gåskarl trodde, att örnen höll sin för god att slåss med honom, och rusade på honom i vredesmod, bet honom i strupen och slog honom med vingarna. Detta kunde örnen naturligtvis inte tåla, utan han började strida, men ändå inte med full styrka.
Pojken låg och sov på samma ställe som Akka och vildgässen, när han hörde Dunfin ropa: "Tummetott! Tummetott! Mårten gåskarl håller på att bli ihjälriven av en örn!" – "Låt mig sitta opp på din rygg, Dunfin, och för mig till honom!" sade pojken.
När han kom fram, var Mårten gåskarl blodig och illa riven, men han kämpade ä
Vildgässen ämnade bege sig av från skäret i god tid, men först ville de ändå beta en stund. Medan de gingo och åto, kom en bergand fram till Dunfin. "Jag skulle hälsa dig från dina systrar," sade hon. "De vågar inte visa sig bland vildgässen, men de bad mig påmi