Страница 92 из 137
Där stod dörren öppen. Dunfin gick in, men det två andra sta
De hade färdats ett rätt långt stycke inåt skärgården, då pojken började förvåna sig över grågåsen, som följde dem. Dunfin brukade flyga tyst och lätt. De
Knappt var detta sagt, förrän grågåsen upphävde ett så fult och ilsket skrik, att alla förstodo vem hon var. Akka och de andra vände sig mot he
Det blev en skarp jakt inöver skärgårdshavet. Vingsköna flydde raskt, men vildgässen voro alldeles inpå he
Plötsligen sågo de en liten vit rök stiga upp, nerifrån havet, och knallen av ett skott hördes. I sin iver hade de inte märkt, att de hade kommit rakt ovanför en båt, där en ensam fiskare satt.
Ingen blev dock träffad av skottet, men just där, mittöver båten, öppnade Vingsköna näbben och lät Tummetott falla ner i havet.
XXXVII. Stockholm
För några år sedan fa
Klement tyckte till en början, att han hade fått det bättre på sina gamla dar, än han någonsin hade vågat drömma om, men efter någon tid började han ledas vid alldeles förskräckligt, isy
En vacker eftermiddag i början av maj hade Klement fått ledigt ett par timmar och var på väg utför den branta backen, som leder ner från Skansen, då han mötte en skärgårdsfiskare, som kom gående med kassen på ryggen. Det var en ung, rask karl, som brukade komma till Skansen och bjuda ut sjöfåglar, som han hade lyckats att infånga levande, och Klement hade råkat honom många gånger förut.
Fiskaren hejdade Klement för att fråga honom om föreståndaren på Skansen var hemma, och när Klement hade svarat på detta, frågade han i sin tur var det var för rart, som fiskaren hade i kassen. "Du kan få se vad jag har, Klement," svarade fiskaren, "om du till tack vill ge mig ett gott råd och säga vad jag kan begära för det."
Han sträckte kassen mot Klement. De
Han kom ihåg, att när han var barn i världen, hade mor brukat tala om småfolket, som bodde under stuggolvet. Han fick inte skrika och inte vara odygdig, för att inte reta småfolket. Sedan han hade blivit vuxen, hade han trott, att mor hade hitta på det där om pysslingarna för att hålla honom i styr. Men det måtte inte ha varit något påhitt av mor, för där i Åsbjörns kasse låg en av småfolket.
Det satt något av barnaskräcken kvar i Klement, och han kände en rysning ila utefter ryggraden, när han såg åt kassen. Åsbjörn märkte, att han var rädd, och började skratta, men Klement tog saken djupt allvarligt. "Tala om för mig, Åsbjörn, var du har kommit över honom!" sade han. – "Jag har inte legat på lur efter honom, må du tro," sade Åsbjörn. "Det var han, som kom till mig. Jag hade farit ut i god tid i morse och tagit bössan med i båten. Jag var knappt hu
Klement blev underligt ängslig, när fiskaren berättade detta. Allt det, som han i barndomen hade hört om småfolket, om dess hämndlystnad mot fiender och hjälpsamhet mot vä
"Det var inte långt ifrån, att jag hade blivit tvungen att ge honom fri," sade fiskaren. "För du kan veta, Klement, att vildgässen följde efter mig ända hem, och sedan kryssade de över skäret hela morgonen och skrek, som om de ville ha igen honom. Och inte nog med det, utan hela sällskapet, därute hos oss, måsar och tärnor och andra, som inte är värda ett skott krut, kom och slog ner på skäret och väsnades, och när jag gick ut, flaxade de omkring mig, så att jag måste vända om igen. Hustru min bad mig, att jag skulle ge honom fri, men jag hade satt mig i si
"Säger han ingenting?" frågade Klement. – "Jo, i början försökte han ropa till fåglarna, men det ville jag inte veta av, utan jag lade munkavle på honom." – "Men, Åsbjörn," sade Klement, "att du gör så mot honom! Förstår du inte, att han är något övernaturligt?" – "Jag vet inte vad han kan vara för slag," sade Åsbjörn lugnt. "Det får andra fundera ut. Jag är nöjd, bara jag får väl betalt för honom. Och säg mig nu, Klement, vad du tror att Doktorn på Skansen kan vilja ge mig!"
Klement dröjde att svara en lång stund. Men det hade kommit en sådan ängslan över honom för pysslingen skull. Han tyckte riktigt, att mor stod bredvid honom och sade till honom, att han alltid skulle vara god mot småfolket. "Jag vet inte vad Doktorn däroppe kan vilja betala dig, Åsbjörn," sade han. "Men om du vill lämna honom åt mig, ska jag ge dig tjuge kronor för honom."
Åsbjörn såg på spelma
Spelma
"Hör nu på vad jag säger dig!" sade Klement. "Jag vet nog, att sådana som du inte tycker om att bli sedda av mä