Страница 90 из 137
Dunfin bad så länge, att hon fick sin vilja fram, fastän vildgässen kände på sig, att de voro försenade och hellre borde ha farit rätt norrut. Men en sådan där färd utåt skärgården skulle ju inte behöva fördröja resan mera än en enda dag.
De bröto upp en morgon, sedan de hade stärkt sig med ett gott mål, och flögo österut över Mälaren. Pojken visste inte så noga vart de nu skulle komma, men han märkte, att ju längre de foro mot öster, desto livligare blev det på sjön, och desto tätare bebyggda blevo stränderna.
Fullastade pråmar och skutor, båtar och fisksumpar voro på väg österut och möttes eller gingos förbi en mängd vackra, vita ångbåtar. På stränderna löpte landsvägar och järnvägar, alla mot samma mål. Det fa
På en av öarna såg han ett stort, vitt slott, och ett stycke öster om detta började stränderna kläda sig med villor. Till en början lågo dessa med långa mellanrum, sedan allt tätare, och snart stod villa vid villa hela stranden utefter. De voro av alla slag. Där låg ett slott, och där låg en stuga. Där reste sig ett långt, lågt herrgårdshus och där en villa med många småtorn. Somliga stodo i trädgårdar, men de flesta voro lagda i lövskogen, som kantade stranden, utan vidare plantering. Men så olika de voro, var det ett, som var lika: de voro inte allvarsamma och enkla som andra byggnader, utan de voro grant och bjärt målade i grönt och blått och vitt och rött som lekstugor.
Pojken satt och såg ner på de lustiga strandvillorna, då Dunfin gav till ett utrop. "Nu kä
Då såg pojken framåt och märkte först inte a
När pojken närmade sig staden, såg han inte längre glada lekstuguhus utmed stränderna. I stället voro dessa betäckta med mörka fabriksbyggnader. Stora upplag med kol och bräder sträckte sig bakom höga plank, och framför svarta, smutsiga bryggor lågo klumpiga lastångare. Men de skimrande, genomskinliga töcknen bredde ut sig över detta, och de gjorde, att allting såg så stort och väldigt och underligt ut, att det nästan blev vackert.
Vildgässen flögo förbi fabriker och lastångare och nalkades de töckenomgivna tornspirorna. Då sjönko plötsligen alla dimmor ner mot vattnet, utan några tu
Pojken förstod, att han for fram över en stor stad, för han såg tak och spiror stiga upp ur dimman på alla håll. Stundom uppkom en öppning i de kringvälvande töcknen, och han blickade ner i en ri
Så snart ha hade farit över staden, fa
Vildgässen reste rakt mot öster. Till en början såg det ut nästan som vid Mälaren. De foro först fram över fabriker och verkstäder. Sedan började villorna kanta stränderna. Ångbåtar och skutor vimlade, men nu kommo de österifrån och gingo åt väster fram mot staden.
De foro vidare, och i stället för de smala Mälarfjärdarna och de små öarna utbredde sig under dem bredare vatten, större öar. Fasta landet vek åt sidan och syntes snart inte mera. Växtligheten blev kargare, lövträden blevo sällsynta, tallarna togo väldet. Villorna upphörde, och bondstugor och fiskarkojor togo vid.
De foro ä
Härute slogo vildgässen ner på en klippholme, och när de stodo på marken, vände sig pojken till Dunfin. "Vad var det för en stor stad, som vi for fram över?" sade han.
"Jag vet inte vad den heter bland mä
Systrarna
Dunfin hade två systrar: Vingsköna och Guldöga. De voro starka och kloka fåglar, men de hade inte en så mjuk och glänsande fjäderskrud som Dunfin och inte heller ett så milt och ljuvt si
När vildgässen landade på skäret, gingo Vingsköna och Guldöga och betade på en liten grön plätt ett stycke från stranden och fingo genast syn på främlingarna.
"Se, syster Guldöga, sådana ståtliga vildgäss, som slår ner på ön!" sade Vingsköna. "Jag har sällan sett fåglar med så präktig hållning. Och ser du, att de har en vit gåskarl ibland sig? Har du sett en skönare fågel? Man kunde nästan ta honom för en svan."
Guldöga gav systern rätt i att det helt säkert var mycket framstående främlingar, som hade kommit till ön. Men plötsligt avbröt hon sig och ropade: "Syster Vingsköna, syster Vingsköna! Ser du inte vem det är, som de för med sig?"
Med detsamma fick också Vingsköna ögonen på Dunfin och blev så häpen, att hon en lång stund stod med näbben öppen och bara väste. "Det kan väl aldrig vara möjligt, att det är hon? Hur har hon kommit in bland sådant folk? Vi lämnade he
"Det värsta är, att hon kommer att skvallra för far och mor och tala om, att det var vi, som flög så hårt inpå he
"Inte har vi a
Medan Vingsköna och Guldöga talade på detta sättet, hade vildgässen stått på stranden och lagt sina fjädrar till rätta efter flykten. Nu tågade de i en lång rad uppför den klippiga stranden till skrevan, där Dunfins visste, att föräldrarna brukade uppehålla sig.
Dunfins föräldrar voro ett utmärkt folk. De hade bott längre på ön än någon a