Страница 89 из 137
Provet
Studenten spratt upp ur sömnen och såg, att lampan stod och bra
Rummet var helt litet. Det var inte långt mellan sängen och bordet, och han kunde tydligt se det med alla de böcker, papper, skrivdon och fotografier, som belamrade det. Spritköket och tebrickan hade han lämnat kvar där, och dem såg han också. Men det märkvärdiga var, att lika tydligt, som han såg detta andra såg han en liten parvel, som stod lutad över smörasken och höll på att laga sig en smörgås.
Studenten hade upplevat så mycket dagen förut, att han nästan hade blivit likgiltig för vad som hände honom. Han blev varken rädd eller förvånad, utan tyckte, att det var en helt naturlig sak, att parveln hade kommit in för att få sig en bit mat.
Han lade sig ner utan att släcka lampan och betraktade parveln med halvslutna ögon. De
Studenten vill inte störa honom, så länge som han åt, men när parveln inte tycktes förmå mer, började han tala med honom.
"Hallå, du!" sade han. "Vad är du för en?"
Pojken spratt till och sprang mot fönstret, men när han märkte, att studenten låg stilla i sin säng, och inte förföljde honom, sta
"Det var en besy
"Du har det riktigt bra," sade studenten. "Den, som ändå vore i dina kläder och finge fara bort från alla bekymmer!"
Bataki, korpen, stod utanför på fönsterbrädet, och när studenten sade detta, knackade han med näbben mot rutan. Pojken förstod, att han ville väcka hans uppmärksamhet, så att han inte måtte försumma sig, om studenten skulle säga de rätta orden. "Å, inte lär du vilja byta med mig," sade pojken. "Den, som är student, kan väl inte vilja vara något a
"Detsamma tänkte jag i morse,när jag vaknade," sade studenten. "Men du skulle bara veta vad som har hänt mig i dag. Det är riktigt slut med mig. Det voro sa
Pojken hörde på nytt Bataki knacka på rutan, och själv fick han både yrsel i huvudet och hjärtklappning, för det lät ju nästan, som om studenten skulle komma att säga de rätta orden.
"Jag har talat om för dig hur jag har det," sade han till studenten. "Tala nu om för mig hur du har det!" Och studenten var väl glad att få någon förtrogen och berättade ärligt vad som hade hänt honom. "Det finge väl gå över med det andra," sade han till sist. "Men vad jag rakt inte kan lida, det är, att jag har bragt en kamrat i olycka. Det voro mycket bättre för mig, om jag voro i dina kläder och finge fara omkring med vildgässen."
Bataki hackade häftigt på rutan, men pojken satt stilla och tyst en lång stund och bara såg rätt framför sig.
"Vänta litet! Du ska snart få höra av mig," sade han med låg röst till studenten, och därpå gick han med litet dröjande steg bort över skrivbordet och ut genom fönstret. Just när han kom ut på taket, steg solen upp, och det röda morgonljuset strömmade över Uppsala. Det lyste och blänkte från alla ti
"Vad är det åt dig?" sade korpen. "Nu har du gått miste om att bli mä
"För dem behöver du inte göra sig några bekymmer," sade Bataki. "Dem kan jag skaffa tillbaka." – "Nog tror jag, att du kan det," sade pojken, "men inte är jag säker på att du gör det. Jag vill allt först vara trygg för den saken."
Bataki sade inte ett ord. Han bara spände ut vingarna, for åstad och kom snart tillbaka med ett par pappersblad. Han for nu en hel timme fram och tillbaka lika flitig som en svala, när hon drar ler till nästet, och förde det ena papperet efter det andra till pojken. "Så där, nu tror jag, att du ska ha fått nästan alltihop," sade han till sist och ställde sig flämtande på fönsterbrädet.
"Tack ska du ha!" sade pojken. "Nu ska jag gå in och språka med studenten." I detsamma kastade Bataki en blick inåt rummet och såg hur studenten stod och ordnade och slätade papperen. "Du är då det största nöt jag nånsin har råkat på!" for Bataki ut mot pojken. "Har du gett studenten handskriften? Då behöver du inte gå in till honom. Han kommer aldrig mer att säga, att han vill vara en sådan som du."
Pojken stod också och stirrade på studenten, som var så glad, att han dansade runt i sitt lilla rum i bara skjortan, och så vände han sig till Bataki. "Jag förstår allt, Bataki, att du har velat ställa mig på prov," sade han. "Du tänkte nog, att jag skulle lämna Mårten gåskarl att sköta sig ensam på den här svåra resan, så snart jag själv kunde få det bra. Men när studenten talade om sin historia, kom jag att tänka på hur fult det var att svika en kamrat, så det ville jag inte göra."
Bataki började krafsa sig i nacken med foten och såg nästan förlägen ut. Han kom sig inte för att säga något, utan flög bara med pojken raka vägen tillbaka till vildgässen.
XXXVI. Dunfin
Staden, som simmar på vattnet
Ingen kunde vara mera mild och god än den lilla grågåsen Dunfin. Alla vildgässen tyckte mycket om he
Så snart Dunfin kom till Mälaren, började hon kä
Akka sa ärligt ifrån, att hon tyckte, att Dunfins föräldrar och syskon inte hade visat he
Dunfin började berätta vildgässen om sitt hem ute i skärgården för att förmå dem att göra resan. Det var en klippholme. Såg man den på avstånd, kunde man tro, att där inte fa