Страница 80 из 137
Vildgässen hade också vaknat vid skottet, men så snart som Akka hade kastat en blick över stranden, sade hon: "Det är mä
Men pojken stod och såg på eldarna, som prydde upp stranden likt en lång rad av guldsmycken. Han drog lika mycket till ljus och värme som en liten mygga, och han ville gärna gå närmare, men han visste inte om han skulle våga lämna gässen. Han hörde skott på skott, och när han nu förstod, att det inte var fara å färde, lockades han också av dessa. Det tycktes, som om de voro så glada därborta vid eldarna, att det inte var nog för dem att skratta och ropa, utan de måste ta till bössorna och skjuta. Och nu kastade de upp raketer vid ett bål, som bra
Pojken hade närmat sig stranden helt långsamt, men så nåddes han av några sångtoner. Då började han springa fram mot land. Det här fick han allt lov att vara med om.
Längst i
Sångarna började med "Jag vet ett land långt upp i höga nord", och sedan kom "Om sommaren sköna, när marken hon gläds, vid Dala två älvarna vida", därpå "Marschen går till Tuna", "Mandom, mod och morske män" och till sist "I Dalarna bodde, i Dalarna bor". Det var tillsammans sånger om Dalarna. På ångbåtsbryggan bra
Så länge som sången varade, stod Nils Holgersson och lyssnade till den, men när den upphörde, skyndade han mot land. Isen var borta längst i
Men detta var sådant, som bara flög genom huvudet på honom och genast var borta igen, för han såg nog, att det var verkliga mä
Pojken märkte snart, att de, som sutto vid elden, talade om gamla tider. De berättade hur de hade haft det i sina unga år, då de hade måst vandra långa vägar ut till andra landskap för att genom sitt arbete skaffa bröd till hemmet. Han hörde flera berättelser, men det, som han sedan kom bäst ihåg, var vad en gammal kvi
Myr-Kerstis berättelse
"Far och mor hade en liten gård i Östbjörka, men vi var många syskon, och hårda tider var det, så att när jag hade blivit sexton år, måste jag vandra hemifrån. Vi drog då åstad en tjugu ungdomar härifrån Rättvik. det var 1845 den 14 april, som jag första gången gick till Stockholm. Till matsäck hade jag några kakor bröd och en kalvbog och litet ost. Tjugufyra skilling var hela reskassan. I ski
Så gick vi då alla tjugu vägen åt Falun. Vi brukade gå tre eller fyra mil om da'n, och till Stockholm kom vi på sju dar. Det var a
När vi kom in i Stockholm, ropade folket till varandra: 'Se nu kommer Dalregementet!' Det lät också, som ett helt regemente skulle ha marscherat fram, när vi vandrade på gatorna med våra högklackade skor, där skomakaren hade slagit in inte mindre än femton stora spikar. Det hände allt, att flera av oss snavade och föll omkull, därför att vi var ovana vid de kullriga gatstenarna.
Vi tog in på ett Dalkvarter, som hette 'Vita hästen' och låg vid Stora Badstugatan på Söder. Mora-folket bodde vid samma gata i ett kvarter, som hette 'Stora kronan'. Nu var det bråttom, ska jag säga, att söka förtjäna något, för det var bara aderton skilling kvar av de tjugufyra, som jag hade hemifrån. En av de andra kullorna sa', att jag skulle gå till en ryttmästare, som bodde vid Hornstull, och fråga efter arbete. Jag fick sta
Sen kom jag till en fru vid Norrlandsgatan. Där fick jag dåligt kvarter, och råttorna tog både hättan och halsduken och åt hål på ski
Jag tog vägen över Leksand och låg i en by, som hette Rö
Ja, det året var inte mycket att skryta av, men jag fick slita ändå värre nästa år. Se, jag måste ge mig av ut igen, för a